Filmrecension: Småruggigt om mystisk planta

Alice (Emily Beecham) har förädlat en växt, kallad 'Little Joe', för att den ska ha antidepressiva effekter. Pressbild.
Alice (Emily Beecham) har förädlat en växt, kallad "Little Joe", för att den ska ha antidepressiva effekter. Pressbild.
FilmrecensionTT

Med djärv stil och ett angeläget ämne tar Jessica Hausner sig an moderskärlek och farliga växter i ett tjusigt drama som lämnar åskådaren aningen perplex.

Annons

Annons

I 'Little Joe' tar några forskare fram en växt som är genetiskt modifierad för att sprida god doft – och gott humör. Pressbild.
I "Little Joe" tar några forskare fram en växt som är genetiskt modifierad för att sprida god doft – och gott humör. Pressbild.

Enligt en undersökning från Folkhälsomyndigheten äter svenskarna mer antidepressiva än någonsin. Samtidigt mår vi egentligen inte sämre (förutom i gruppen tonårsflickor, sorgset nog), så en slutsats man kan dra är att vi nu för tiden medicinerar bort en typ av livssmärta som man förr bara stod ut med.

Det kan man förstås tycka är bra. Men i österrikiska Jessica Hausners ("Miraklet i Lourdes") första internationella film verkar behovet av att folk ska "må bra" vara så stort att det inte räcker med piller. I ett estetiskt tilltalande labb pågår arbetet med att genmanipulera fram en växt som utsöndrar en doft full av oxytocin, som gör en lycklig.

"Little Joe" heter plantan, skapad av Alice (Emily Beecham), en frånskild forskare och arbetsnarkoman som har en tonårsson som också heter Joe. Hon och hennes team, främst den hundögda assistenten Chris (Ben Whishaw) arbetar hårt för att få plantorna redo till den kommande Blomstermässan, och eventuellt har Alice tagit en oetisk genväg för att få ett bra resultat i tid.

Märkliga saker börjar hända. Inte minst hemma hos Alice, eftersom hon har tagit hem en planta till sig i smyg, vilket påverkar hennes tonårsson. Eller är det bara puberteten?

Rent estetiskt är "Little Joe" en härlig filmisk present från en mycket stilsäker regissör. Det stumma, lite antiseptiska skådespeleriet och den ibland oklart ivägflytande kameran kontrasterar mot labbrockar i mintgrönt, lunchbrickor med maffiga bakelser och de stora fälten av karmosinröda plantor – "Little Joe" ser ut som ett Barbies drömhus designat av Roy Andersson.

Hausner lånar också element från skräckfilmen och skapar ett krypande obehag, inte minst då ljudbilden ofta domineras av en allt vildare flöjt med orientalisk touch.

Exakt vad som händer Alice och övriga som utsätts för antidepressivt pollen lämnas åt åskådaren att klura på men nog finns här en frågeställning om vad äkta känslor egentligen är och om vad priset för att döva dem kan bli.

Annons

Annons

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons