A-
A+

Filmrecension: Trier på bubbligt humör

Julie (Renate Reinsve) söker sig fram i livet i Joachim Triers 'Världens värsta människa'. Arkivbild.
Julie (Renate Reinsve) söker sig fram i livet i Joachim Triers "Världens värsta människa". Arkivbild.
FilmrecensionTT

Joachim Trier avslutar sin Oslo-trilogi med den smått underbara "Världens värsta människa", där snart 30-åriga Julie kämpar med att hitta sig själv.

Annons

Annons

Efter utflykten till USA ("Louder than bombs") och det övernaturliga ungdomsdramat ("Thelma") är Joachim Trier tillbaka på hemmaplan. Äntligen, får man lov att lägga till. Vem skildrar väl bättre än Trier urban medelklass i Oslo, på väg att kliva högst upp och ta det självförverkligande steget på Maslows behovstrappa – men som ändå mår dåligt?

Musan Anders Danielsen Lie spelade den plågade protagonisten i både "Reprise" (2006) och i "Oslo 31 augusti" (2011).

Den här gången gör han en (mycket viktig) biroll och i centrum står den ljuvliga Renate Reinsves Julie.

Inledningsvis går Trier full on Woody Allen med ett härligt, bubbligt tilltal där den vilsna Julie trevar sig fram i en samtid full av valmöjligheter, stilren design och attraktiva män.

Till skillnad från sina anmödrar lever Julie i en tid och del av världen där kvinnor verkar ha just alla möjligheter. Hon blir också ihop med en snäll, snygg och smart kulturman, känd för sin vågade "Rocky"-liknande serie, som inget hellre vill än att vara ihop med just henne. Och gärna skaffa barn. Helst nu på en gång.

Joachim Trier och hans vackra stjärna – Renate Reinsve har ett sådant där ansikte som man oupphörligt vill titta på – har skapat en film som man njuter av att befinna sig i. En romantisk komedi för alla som kan relatera till uttryck som "samtida diskurs" och "kulturell appropriering" eller bara längtar efter ett verk av en stilsäker regissör som verkar ha haft genuint roligt bakom kameran.

Trier har alltid haft snygga filmiska tricks för sig, vilket höjer hans i grunden vardagliga och realistiska samtidsspaningar några snäpp.

Den här filmen är inget undantag. Han leker med berättarrösten och skapar en vacker drömscen genom att frysa tiden för alla utom Julie. Och en riktigt höjdare är sekvensen där Julie smiter in på en fest utan att känna någon. Omedelbar attraktion uppstår till den fascinerade Eivind och de båda undersöker var gränserna för fysisk otrohet egentligen går, vilket blir kittlande och visuellt stiligt.

Glädje, svärta och samtidskommenterande humor varvas med alldeles lagom mycket psykologiserande kring varför Julie gör som hon gör.

I tolv kapitel, samt en prolog och en epilog, får man följa med på Julies sena vuxenblivande och det är genuint underhållande.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

1kr_kampanj_bottombar

Prova Premium i en månad för endast en krona.