A-
A+

Hans pappa mördades av talibanerna

Författaren Faiaz Dowlatzai har varit i Sverige sedan 2015. Uppehållstillståndet löper ut om ett år. 'Vem vet vad som händer då', säger han.
Författaren Faiaz Dowlatzai har varit i Sverige sedan 2015. Uppehållstillståndet löper ut om ett år. "Vem vet vad som händer då", säger han.
AfghanistanTT

När Faiaz Dowlatzai var sex månader mördades hans pappa av talibanerna. Två årtionden senare ser han maktlös i Sverige hur fundamentalisterna än en gång tagit över hemlandet.

Kvar i Afghanistan finns mamma, syskon och syskonbarn. Oron lamslår.

Annons

Annons

Faiaz Dowlatzai håller kontakt med familjen i Afghanistan så gott det går, men den sista tiden har det blivit allt svårare att få tag på dem.
Faiaz Dowlatzai håller kontakt med familjen i Afghanistan så gott det går, men den sista tiden har det blivit allt svårare att få tag på dem.

En gång var allt han ville att åka därifrån. Nu drömmer han om att åka tillbaka.

Att sitta runt middagsbordet med hela släkten, att bara vara tillsammans. Vad har jag kvar i livet? Det är bara dem.

Som tonåring sade Faiaz Dowlatzai hej då till sin mamma och barndomens Afghanistan. Lilla Balkh längs med Sidenvägen, en stad omskriven av Marco Polo och en gång i tiden förstörd av Djingis Khan, byttes mot månader på flykt, veckor i turkiskt fängelse och en riskabel resa över Medelhavet innan en nybliven 15-åring landade i Sverige hösten 2015.

Fyra år senare fick han tillfälligt uppehållstillstånd, en treårig respit som löper ut nästa höst.

"När ska de knacka på dörren?"

I dag är Faiaz Dowlatzai ordförande i Ensamkommandes förbund, har gett ut fyra självbiografiska böcker – tre av dem på svenska – och fått pris för "ortens bästa penna" 2020. Men sedan talibanernas offensiv inleddes har han knappt klarat av att slå upp datorn. Ingenting fungerar längre.

Jag är helt tom, kan inte sova eller äta. Jag sitter bara med telefonen i handen. I går fick jag inte tag på min familj på flera timmar och visste inte om något hade hänt dem. Den känslan går inte att beskriva.

Förutom tre syskon är resten av familjen Dowlatzai kvar i Afghanistan – i Herat, Mazar-e-Sharif och huvudstaden Kabul. De bilder som kablats ut från hemlandet den senaste veckan påminner om zombiefilmer, säger han.

Varje dag känns det som att jag vaknar i en mardröm. Mamma berättar om talibaner som kör runt på motorcyklar utanför huset. Hon är rädd varje sekund, mina tjejkompisar i Kabul likaså. När ska de knacka på dörren och döda just dig?

Annons

Annons

Systrar giftes bort

Tusentals mil från hemlandet tittar han upp mot en blygrå Stockholmshimmel. Letar efter ord på språket som fortfarande inte är hundra procent hans.

Talibanerna dödar först och frågar sen. Den sortens rädsla förstör människor.

Hur ett Afghanistan under talibanerna kommer att se ut den här gången går inte att sia om, menar han. När USA invaderade hemlandet 2001 och utropade sin seger över den fundamentalistiska rörelsen var han bara ett litet barn. Men de ultrakonservativa sedvänjorna levde kvar längre än så.

Det var värst för kvinnorna, det fanns ingen frihet över huvud taget. Jag såg mina egna systrar giftas bort. Jag har ett syskonbarn som snart blir tonåring ... Jag kan inte ens tänka tanken att det skulle hända henne.

Faiaz Dowlatzai är trött på att prata dåtid och framför allt på att prata politik. Om talibanerna vågar han heller inte säga för mycket; "jag är inte dum, min familj är kvar där". Mestadels är han arg – arg på dem som lät fundamentalisterna komma till makten ännu en gång, på dem som gav upp.

Talibanerna mördade min pappa och mamma blev ensam med åtta barn. Regeringen kunde inte hjälpa oss då och inte heller nu.
De lät det hända, de flydde. Flera tusen män bara lämnade allting, till och med presidenten. Varför krigade de inte för sitt land? Folk skyller på USA, på EU, på Sverige, men det är vårt land och vi som måste fixa det.

"Skulle inte göra någon skillnad"

Samtidigt hör han hur de egna orden ekar tomt på andra sidan klotet. Maktlösheten plågar.

Vet du hur hopplöshet känns? Jag skulle jättegärna åka tillbaka, samla unga och planera för att göra skillnad, ha något att svara när barnen frågar. Men jag kan inte. Det skulle inte göra någon skillnad.

I de desperata röstmeddelandena från Mazar-e-Sharif berättar hans mamma om människor som köper ris för sina sista kronor, om hur det mänskliga lidandet i landet blir allt större. Faiaz Dowlatzai oroar sig mest över barnen.

Barn lever bara för sina drömmar – drömmar om att bli läkare, ingenjörer, piloter. Jag vet, för jag var ett av de barnen. Jag hoppas bara att de ska slippa svälta. Jag vet hur det känns att växa upp hungrig.
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

Prova vårt medlemskap i en månad för endast en krona!