A-
A+

Hon skriver om sina döva föräldrars revolt

'Min tidigaste upplevelse av språket var med döva föräldrar och med morföräldrar som emigrerat och inte kunde engelska, men inte riktigt italienska heller. De pratade ett trasigt språk som bestod av hälften dialekt, hälften Brooklynslang', säger Claudia Durastanti.
"Min tidigaste upplevelse av språket var med döva föräldrar och med morföräldrar som emigrerat och inte kunde engelska, men inte riktigt italienska heller. De pratade ett trasigt språk som bestod av hälften dialekt, hälften Brooklynslang", säger Claudia Durastanti.
LitteraturTT

Claudia Durastanti växte upp med två döva föräldrar som inte kunde teckenspråk. I "Främlingar jag känner" tecknar hon en kaotisk familjesaga om ett liv i marginalen – där hon söker sin plats genom en "felinlärning" av språket.

Annons

Annons

'Ett handikapp kan vara övergående eller något flytande precis som andra av våra roller, men jag tror att funktionsvariationer inte inkluderas i debatten kring identitet, för många tänker att det är något fixerat – att du föds och dör döv', säger Claudia Durastanti.
"Ett handikapp kan vara övergående eller något flytande precis som andra av våra roller, men jag tror att funktionsvariationer inte inkluderas i debatten kring identitet, för många tänker att det är något fixerat – att du föds och dör döv", säger Claudia Durastanti.

"Det är inte trovärdigt", det har Claudia Durastanti fått höra när hon berättar om sitt liv – som när hon förklarade att hennes morfar år efter år gav hörlurar i present till sin döva dotter. Men hela hennes familjehistoria börjar i förvirring: Hennes mamma brukar berätta hur hon mötte Claudias pappa när hon försökte rädda honom från att hoppa i floden Tibern. I hans version var det snarare han som räddade mamman från ett överfall, framför stationen i Trastevere. Det enda Claudia Durastanti vet är att de var två döva unga människor som på något vis fann och räddade varandra.

Hon har skrivit om sin familj tidigare, men den här gången förhöll hon sig till dem som fiktiva personer – vilket paradoxalt nog gör att de framstår som än mer verkliga för henne. När hennes bror fick höra att hon skrev en roman om dem replikerade han: "Så du skriver science fiction?"

Han visste att hur boken än skulle skrivas skulle den handla om motsägelsefulla och skiftande verkligheter, med många parallella versioner av samma fakta.

Revolterade mot duktighet

Claudia Durastantis bok börjar som en folkloristiskt färgad berättelse av en brokig familj som flyttade mellan Syditalien och USA. Både hennes döva mamma och pappa kommunicerade med "stötiga läten" och "ord uttalade med för hög röst" – de lärde sig aldrig teckenspråk, bland annat eftersom föräldrarna inte ville visa gester offentligt.

Förutom skammen i familjen hade min pappa en ovilja att ikläda sig rollen som döv. Min mamma gjorde också uppror mot en massa performativa förväntningar. För henne var det problematiskt att vara "en god döv", "en god fattig", "en god migrant" — de ville inte vara duktiga, eftersom det betydde att vara tysta och oförargliga.

Claudia Durastanti tror att hennes föräldrar hade gjort revolt även utan att vara döva. Deras funktionsvariation är bara en del av deras identitet, och hon framhåller att den rollen kan vara lika flytande som andra av våra roller.

Ibland var mamma en döv kvinna, ibland var hon konstnär, ibland en kvinna med borderline och mental ohälsa. Men hon var inte alltid bara en döv mamma.

Genom att göra fiktion av sin mammas liv vill Claudia Durastanti ställa frågan vem som förtjänar en plats i litteraturen – hon skriver utifrån sin mammas dagböcker. De senaste åren har flera italienska författare också skildrat kvinnor i södra Italiens marginaler. Det är en position i italiensk fiktion som Claudia Durastanti har tänkt allt mer på. Kanske särskilt eftersom ett av hennes mammas favoritord var just "marginaliserad" – vilket är ett centralt begrepp hos bland annat Elena Ferrante.

Ofta stämplas den typen av litteratur som självupplevd eftersom det handlar om en kvinnas plats i världen. Men ofta är det i marginalen du öppnar upp din berättelse mot de större.

Annons

Annons

Bruten syntax

I den andra delen förändras boken – Claudia Durastanti kliver fram medan familjen försvinner i bakgrunden. Med dagbokens form beskriver hon en självvald exil i London, bland vänner från Europa som kallar sig "expats" eller "främlingar" – sällan migranter. Att rättfärdiga nödvändigheten med en frivillig exil i tider då migration alltid omges med ord som "tvång" och "trauma" är svårt, visar Claudia Durastanti. Samtidigt tror hon att önskningar och behov är viktiga för alla migrationer, i olika proportioner.

Inte förrän i den självvalda exilen började Claudia Durastanti plötsligt att prata dialekten från södra Italien – i barndomen lyckades hennes mamma inte läsa den på hennes läppar och hennes bror tyckte den lät ovårdad.

Mina vänner rökte och tog droger men för mig var dialekten det mest gränsöverskridande jag kunde ägna mig åt.

Tidigt manifesterade hennes mammas brutna syntax sig i Claudia Durastantis språk – barnen skrattade när hon sade "järnstryk" i stället för strykjärn. Att prata korrekt blev viktigt, och den erfarenheten delar hon med sina vänner vars föräldrar är invandrare. Liksom dem fick hon agera tolk åt sina föräldrar och klev tidigt in i ett vuxenspråk. Men när relationen till orden blev så bokstavlig förlorade hon poesin.

I den här boken ville hon istället leka med ”fel språk”.

Det är som en spricka in i språket – det är godtyckligt på fler sätt än vad vi tänker och jag var tvungen att "felutbilda" mig själv bort från den duktiga italienskan.
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

Prova Premium i en månad för endast en krona.