A-
A+

Larmade om mammans missbruk – inget hände

Illustrationsbild.
Illustrationsbild.
SamhälleTT

Matilda Karlsson for illa när hennes mamma drack.

Hon drömde om ett familjehem – men blev inte lyssnad på.

Jag började tänka att min hemsituation kanske inte var så jobbig ändå, eftersom det aldrig hände något, säger hon.

Annons

Annons

Matilda Karlsson fick till slut hjälp att komma ifrån sin missbrukande mamma.
Matilda Karlsson fick till slut hjälp att komma ifrån sin missbrukande mamma.

Första gången som Matilda Karlsson kom i kontakt med socialtjänsten på grund av missförhållanden i hemmet var hon bara tre år.

Då hade hon ingen aning om att det skulle dröja ytterligare elva år innan hon fick hjälp att komma ifrån den destruktiva hemmiljön.

Mamman missbrukade alkohol och Matilda Karlsson kunde aldrig vara säker på vad som väntade när hon kom hem.

Det var svårt för jag tog väldigt mycket ansvar, och jag kände att jag mer fick ta hand om min mamma än att min mamma tog hand om mig. Jag fick inte tid för mig själv och att få vara barn, säger Matilda Karlsson, som i dag är 22 år.

Orosanmälningar

Problemen i hemmiljön ledde till att hon började skolka och fick svårt att hänga med i skolan. Hon kände sig tvungen att vara hemma och vaka över sin mamma. Hon var ofta ledsen och nedstämd, drog sig för att vara med i sociala sammanhang och tappade många vänner.

Samtidigt fanns en omgivning som såg hennes lidande. Lärare, bekanta och kompisars föräldrar gjorde flera orosanmälningar.

Matilda Karlsson beskrev även själv för socialtjänsten att situationen hemma inte längre var hållbar, men upplevde aldrig att hon blev lyssnad på – och inga åtgärder vidtogs.

Det var jobbigt. Jag kände mig ganska förminskad och jag började också tänka att min hemsituation inte var så jobbig ändå eftersom det inte hände så mycket. Samtidigt ville jag ju verkligen inte bo hos min mamma.

Annons

Annons

"Blir provocerad"

Först när Matilda Karlsson var 14 år förändrades situationen.

Genom barnrättsorganisationen Maskrosbarn fick hon kontakt med en stödperson som följde med henne till mötena hos socialtjänsten – och nu fattades beslutet att hon skulle placeras i familjehem.

Jag tror att det var att för att det var en vuxen röst som kunde stärka det som jag hade berättat i flera år.
När jag tänker tillbaka på det blir jag provocerad. Det ska inte behöva krävas att en utomstående vuxen följer med. Om ett barn berättar hur det har det hemma, och det dessutom finns flera orosanmälningar, måste det verkligen tas på allvar.

För Matilda Karlsson blev placeringen helt avgörande för att hon skulle kunna utvecklas.

Jag minns att jag kände att jag äntligen kunde andas ut, och bara få vara tonåring.

Oro och osäkerhet

Placeringen löpte på resten av hennes tonår, och under den tiden fanns ingen diskussion om att hon skulle flyttas hem igen.

I början var det lite att "vi får se hur din mamma mår" – men jag var tydlig med att jag trivdes väldigt bra i familjehemmet och att jag inte ville flytta hem igen.

I dag jobbar Matilda Karlsson själv som stödassistent på Maskrosbarn.

Jag träffar ungdomar hela tiden som berättar att de inte blir lyssnade på, eller som blir placerade men där målet alltid är att flytta hem igen. Det är mycket oro och osäkerhet. Det är ett problem att fokuset inte är på vad som är bäst för dem, utan snarare på vad som är bäst för föräldern.
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

1kr_kampanj_bottombar

Sommaren är här! Prova vårt medlemskap för en krona idag!