A-
A+

Liljedahl skulpterar fram mänsklig skörhet

Ett urval av Annika Liljedahls konst visas i utställningen 'Väx till liv' på Artipelag i Stockholm.
Ett urval av Annika Liljedahls konst visas i utställningen "Väx till liv" på Artipelag i Stockholm.
KonstTT

Det handlar om liv i förvandling när Annika Liljedahl gestaltar insekter, puppor och växter. Hennes skulpturer infogar människan i naturens sköra kretslopp. Nu visas hon på Artipelag i Stockholm – samtidigt med Tal R:s skapelser på temat "vrångsidan".

Annons

Annons

'Kokong/skal', ett verk från 1997.
"Kokong/skal", ett verk från 1997.
Tal R:s utställning 'Vrångsidan' på Artipelag innehåller 35 skulpturer och en hel vägg med teckningar i kol och krita. 'Under 30 år av målande har jag alltid frågat mig 'går det att måla en figur, som det går att lita på?' Det är en större abstraktion att göra en tavla än att skapa en figur i lera eller trä – det är mer logiskt', säger han.
Tal R:s utställning "Vrångsidan" på Artipelag innehåller 35 skulpturer och en hel vägg med teckningar i kol och krita. "Under 30 år av målande har jag alltid frågat mig 'går det att måla en figur, som det går att lita på?' Det är en större abstraktion att göra en tavla än att skapa en figur i lera eller trä – det är mer logiskt", säger han.

Två stora puppor hänger i luften, ovanför skor stadda i olika stadier av förmultning. Annika Liljedahl förklarar att de ingick i en utställning där de skulle ligga ute och gradvis bli ett med naturen. Men konstruktionen var för bra och de höll – trots regn och rusk. Alltså hänger de nu på Artipelag i Stockholm, som en del av utställningen "Väx till liv".

Här illustrerar de hur människor och insekter ömsar skinn och förvandlas.

Jag ser att temat återkommer hela tiden i mina verk. Man vill komma ur sitt skal men det gör man inte. Och den känslan finns kvar i allt, säger Annika Liljedahl.

Symbios med naturen

Symbiosen mellan mänskligt liv och naturen är en kärna i Liljedahls konst. I sitt över 50 år långa konstnärskap återkommer hon ofta till det sköra och utsatta. Med siden, armeringsjärn och knappnålar skulpterar hon fram insekternas ömtåliga kroppar.

Hon började använda textila tekniker under en tid då traditionellt konsthantverk knappt ansågs som konst, och har konsekvent visat på textilens breda möjligheter. Här skapar trådar och järntråd spindelnät i utställningsrummen. Annika Liljedahl fick upp ögonen för insekterna i sin sommarstuga på Öland. Där tvingades hon om vårarna sopa ut deras döda kroppar.

När man hällde Myrr på myrorna såg man också hur de kämpade för livet, släpade undan sina ägg och hjälpte varandra. Det var väldigt spännande. Jag blev vän med insekterna, säger Annika Liljedahl.

Här "närstuderar" hon deras uppenbarelser i laboratorieliknande rum, och den specialkomponerade musiken av Lo Kristenson förstärker den rasslande och myllrande känslan. Det är paradoxalt, menar Annika Liljedahl, för de är sköra men också kraftfulla tillsammans. Och hon kan fortfarande tycka att de är obehagliga.

Samtidigt som det är vackert med en fjäril är det något otäckt, jag är rädd att den ska gå sönder bara jag tittar på den, säger hon.

Annons

Annons

Bearbetar livet och döden

Hennes intresse för insekterna intensifierades när hon fick höra att hela bestånd, som bina, var hotade. De säger också mycket om både naturens och människans sårbarhet, menar hon.

Det mänskliga varandet är ju besläktat. Vi är alla en del av naturen. Vi ingår i den, och det är lätt att glömma det.

I laboratoriet förvandlas insekterna gradvis, till växter – och till skor, "det var lagom vansinnigt", säger Annika Liljedahl. Skor återkommer ofta i hennes verk, till exempel som lämningar efter en kvinna som ömsat skinn och likt fjärilen har spräckt sin puppa. Hennes konst har berört kvinnors roller, men hon har allt mer intresserat sig för naturen och människans grundvillkor kring förvandling.

Det har varit så påtagligt. Att födas, åldras och sedan dör man. Jag har tänkt mycket på det. Jag har bearbetat det, att livet är så kort, säger hon.

Tal R om vrångsidan

Samtidigt på Artipelag visas också den danske konstnären Tal R:s 35 skulpturer i gips och brons. För ett par år sedan började han skapa arketypiska skulpturer av människor, som gör grundläggande saker som att gå eller dansa. Men han insåg att till och med små förändringar gjorde att skulpturen inte längre såg mänsklig ut.

Och vad är det då? Om det inte är en människa och inte ett djur? Då är det något från vrångsidan, säger han och använder det danska ord som har en svensk motsvarighet: det är "den andra" eller "fel" sida.
Det är något som existerar i fantasin, i sagan eller i ett mörkt hörn av vår hjärna. Ett konstverk har friheten att vara både på "rätt" sida och på "vrångsidan", säger han.

Tal R dras till Ernst Jentsch och Sigmund Freuds begrepp "Das Unheimliche", som betecknar ett slags obehagskänsla man kan få när det välbekanta plötsligt blir främmande. Han vill göra en skulptur av en pojke – där betraktaren samtidigt funderar vad hen ser på. Tal R konstaterar att han förstod något grundläggande om gestaltning för 20 år sedan, då han köpte ett päron och tryckte in två fingrar i det mjuka fruktköttet.

Gestaltning handlar om att ta ett päron, göra två hål i och så blir det ett huvud. Hjärnan skapar alltid gestaltning. Vi letar efter sådant vi kan kommunicera med.
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

1kr_kampanj_bottombar

Prova Premium i en månad för endast en krona.