A-
A+

Linn Fernström : "Det makabra är nödvändigt"

Linn Fernström framför ett av verken på Liljevalchs+.
Linn Fernström framför ett av verken på Liljevalchs+.
KonstTT

På Linn Fernströms enorma dukar samsas realism med surrealism – och skönhet med skräck. På Liljevalchs i Stockholm visas ett av den svenska konstscenens mest framgångsrika konstnärskap – där trollsländor, självporträtt och avhuggna huvuden är självklara ingredienser.

Det makabra måste finnas där – annars känns det fattigt, säger Linn Fernström till TT.

Annons

Annons

Linn Fernström-utställningen på Liljevalchs innehåller även ett antal lerfigurer.
Linn Fernström-utställningen på Liljevalchs innehåller även ett antal lerfigurer.
På en av Linn Fernströms målningar på Liljevalchs syns en pojke, en apa och ett antal trollsländor – de två sistnämnda är återkommande motiv.
På en av Linn Fernströms målningar på Liljevalchs syns en pojke, en apa och ett antal trollsländor – de två sistnämnda är återkommande motiv.
Ett av verken på Linn Fernström-utställningen på Liljevalchs+, där konstnären själv ingår.
Ett av verken på Linn Fernström-utställningen på Liljevalchs+, där konstnären själv ingår.

Den 29 oktober slås portarna på Liljevalchs+ upp för Linn Fernström – som allt sedan debuten i början av 2000-talet har varit en av de mest uppmärksammade samtida konstnärerna på den svenska konstscenen.

På utställningen i konsthallens nya tillbyggnad samsas här de stora dukar som har blivit ett av konstnärens signum med ett antal mindre målningar – och för första gången under karriären – en samling lerfigurer.

Trots att leran utgör ett nytt uttryckssätt för den svenska konstnären bär figurerna som står utspridda på ett bord i en av salarna, tydliga spår av hennes klassiska motivvärld i form av djur, stympade människogestalter – och några avhuggna huvuden. Att arbeta med lera har också gett mersmak, berättar Linn Fernström.

Det hela började med att en kompis frågade om jag var intresserad av rakubränning – jag hade inte hållit på med lera på det här sättet tidigare. Men jag kommer antagligen att fortsätta att arbeta med leran – det är ett väldigt taktilt material, säger hon.

Ger "fysisk upplevelse"

Linn Fernström fick sitt stora genombrott 2001 på Lars Bohman Gallery och har därefter etablerat sig som en av de stora svenska samtidskonstnärerna.

Djur, avbilder av konstnären själv, myllrande natur och avhuggna kroppsdelar är återkommande motiv på de stora dukar som följt henne under konstnärskapet – och just storleken på målningarna är tänkt att ge betraktaren en fysisk upplevelse, enligt Linn Fernström.

Målningarna förhåller sig mer till kroppen än till huvudet, och det skapar en väldigt fysisk upplevelse, vilket jag gillar. På något sätt gör storleken att man får en känsla av att man själv kan gå in i världen på duken. Att man kan kliva in i den och vara där, säger hon.

Annons

Annons

Naturen viktig

Precis som i tidigare verk avlöser trollsländor, apor och fåglar varandra i målningarna på Liljevalchs – och naturen har också alltid haft en stor betydelse för Linn Fernström, som tillbringade mycket av barndomen utomhus.

Min pappa är biolog och jag har starka minnen av att vi var inne i grottor, att vi såg sländor födas – och av att vi gick i skogen när det hade regnat och ljuset flödade genom grenarna. Att vi var så mycket utomhus tror jag har påverkat mig väldigt mycket, berättar hon.

Trots de många dekorativa och färgstarka blommorna är naturen i Linn Fernströms bildvärld på intet sätt en trygg plats – och djuren är långt ifrån ofarliga och gulliga. Snarare innehåller hennes målningar en känsla av fara och av det makabra – vilket också är en självklar del av livet, enligt konstnären själv.

Det makabra finns i litteraturen, i sagorna, i mytologin och i filmens värld, och vill man berätta om livet, så måste det elementet också ingå. Det makabra måste finnas där – annars känns det fattigt, säger hon.

"Lever ut genom konsten"

Sitt bildspråk och sin motivvärld till trots – som barn lockades Linn Fernström aldrig av några farliga lekar när hon lekte tillsammans med sina yngre syskon. Men behovet av spänning och kanske till och med av fara har istället fått sitt utlopp genom konsten, berättar hon.

Eftersom jag var äldst var jag motorn i lekarna när vi var små, men jag var aldrig fascinerad av spänning. Den lever jag kanske snarare ut genom konsten. Och i måleriet får man ju göra det – där är det ingen som skadas. Då kan man till och med stoppa gräs i näsan på någon och tända på utan att det händer något.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

1kr_kampanj_bottombar

Prova Premium i en månad för endast en krona.