A-
A+

Natalia flydde Donetsk: "Kan aldrig återvända"

'Nu bor vi i EU. I ett Nato-land', säger Natalia Stepaniv, som packade bilen med det mest nödvändiga och flydde med sin son och mamma.
"Nu bor vi i EU. I ett Nato-land", säger Natalia Stepaniv, som packade bilen med det mest nödvändiga och flydde med sin son och mamma.
UkrainaTT

Natalia Stepaniv samlade bensin på dagarna och planerade familjens flyktväg om natten. Med ett nytaget körkort och kartor över ryska robotattacker brände hon över gränsen till EU.

Ryssland kommer aldrig erkänna sina brott, säger hon till TT.

Annons

Annons

Militärfordon stod uppradade utanför Donetsk redan i november 2014. Till skillnad mot i dag var fordonen omärkta, utan rysk flagg.
Militärfordon stod uppradade utanför Donetsk redan i november 2014. Till skillnad mot i dag var fordonen omärkta, utan rysk flagg.
Familjen andas ut vid den första McDonald's-restaurangen de kom till i Polen.
Familjen andas ut vid den första McDonald's-restaurangen de kom till i Polen.
Familjen har en ny helgtradition i Polen: Att få träffa pappa på jobbet.
Familjen har en ny helgtradition i Polen: Att få träffa pappa på jobbet.
Natalia Stepaniv och hennes mor vid en stopp vid bergskedjan Karpaterna, inte långt från delmålet Lviv i västra Ukraina.
Natalia Stepaniv och hennes mor vid en stopp vid bergskedjan Karpaterna, inte långt från delmålet Lviv i västra Ukraina.
Déjà vu.

Så beskriver Natalia Stepaniv känslan av att vakna upp till ljudet av stridsfordon

Det är andra gången jag tvingas lämna allt för att undvika krig.

15 000 människor hann dö i det lågintensiva kriget i östra Ukraina innan Rysslands president Vladimir Putin inledde sitt fullskaliga anfallskrig den 24 februari i år.

Stepaniv berättar om stämningen i Donetsk i början av 2014, innan de ryskstödda separatisterna tog kontroll över staden. Till en början bestod de proryska mötena mest av pensionärer.

Det var gamla gubbar och tanter som lyssnade på sovjetisk musik. Det var fredligt. Men plötsligt hände något, de fick sällskap av unga killar från Rostov och andra ryska städer nära gränsen.

När det som har kommit att kallas "små gröna män" – alltså ryskt manskap som Moskva inte vill kännas vid – dök upp på Krim, och Ryssland olagligen annekterade halvön, förstod Stepaniv vad som var på gång. Hon bestämde sig för att fly till en mindre by i regionen, innan de ryskstödda separatisterna upprättade vägspärrar.

Åtta år av skyttegravskrig gick. Men livet fortsatte på den ukrainska sidan av fronten.

Jag hade hunnit gifta mig, skaffat barn och var precis färdig med min utbildning som it-konsult. Jag var redo att starta mitt nya liv.

Så blev det inte.

Broar sprängdes

Om natten i den annars tysta byn kunde hon tidigare i år höra stridsfordonens framryckningar på åkrarna.

Jag höll min son instängd i nio dagar på grund av explosionerna och flyganfallen som kom allt närmare.

Ukrainska styrkor sprängde broar för att sabotera den ryska offensiven. När armén började packa ihop och flytta skadade från det närmaste sjukhuset förstod Natalia Stepaniv att hon behövde fly. Igen.

Jag analyserade slagfältet utifrån rapporter i sociala medier och jämförde med kartor över ryska attacker. Jag drog sedan en rutt som kändes säkrast.

På morgonen den 4 mars satte sig Natalia Stepaniv i bilen med sin son och mamma.

Jag hade precis tagit körkort och i princip bara kört nedför gatan för att lämna min son på förskolan.

Annons

Annons

Flydde till EU och Nato

Med pedalen i botten brände hon fram på de ukrainska motorvägarna. Tre dagar senare var de framme i Lviv i västra Ukraina.

Det är så här jag fungerar. Jag håller inne mina känslor och håller mig fokuserad under stress. Så fort jag kom fram brast det.

Stepanivs man jobbar som lastbilschaufför i Europa och befann sig i Polen då Ryssland invaderade.

Nu bor vi i EU. I ett Nato-land, konstaterar hon och andas ut.

Nu kan hon återigen skoja med sin man:

Vi gifte oss av enorm kärlek. Plötsligt är han också en högaktad man, med europeiska dokument och en schysst lön i euro, säger Stepaniv och skrattar.

Deras berättelse har ett relativt lyckligt slut, understryker hon och blir snabbt allvarlig igen.

Det är inte en typisk historia. Få har haft min tur.

Begraver soldater

Varje dag nås hon av nyheter om vänner och bekanta som har dödats eller fått sina liv sprängda i spillror.

Vi träffades för att fira det nya året, drack champagne, berättar Stepaniv om det senaste dödsbeskedet.
Han var 28 år, min mans tidigare kollega.

Förra veckan inledde Ryssland sin förnyade storoffensiv i östra Ukraina. Från byn får Stepaniv rapporter om hårda strider.

Ryssarna har lämnat sina döda kvar på åkrarna.

Övergivna hundar driver runt och gör det som hundar gör utan mat.

Mina grannar har behövt ge sig ut med sina traktorer för att begrava ryska soldater.

"Ukraina vinner kriget"

Även om Natalia Stepaniv och hennes familj har lyckats ta sig till säkerhet är det omöjligt att finna glädjen.

Jag mår åtminstone inte bra. Ryssland har inte bara stulit land. Också liv, drömmar, fred och rätten till lycka.

Stepaniv tror att familjen blir kvar i Polen.

Jag är övertygad att Ukraina vinner kriget, men jag tror inte att jag återvänder. Inte till Donetsk.

Närheten till Ryssland gör ont i själen.

Jag har en känsla av att Ryssland aldrig kommer att gå igenom samma process som Tyskland gjorde efter andra världskriget. Att kunna erkänna sina brott och lära sina barn om historien.
Klarar inte Ryssland detta, kommer det heller aldrig att kännas säkert i min hemstad.

Fredsavtal och säkerhetsgarantier tror Stepaniv inte på. Världen har redan misslyckats på den punkten, gång på gång, säger hon.

Alla dessa överenskommelser som skulle skydda oss från krig. Det gjorde de inte.
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

Prova Premium i en månad för endast en krona.