A-
A+

Så blev drill världens farligaste musik

Keith Cozart, mer känd som Chief Keef, är en av de mest framträdande drill-rapparna i USA. Arkivbild.
Keith Cozart, mer känd som Chief Keef, är en av de mest framträdande drill-rapparna i USA. Arkivbild.
MusikTT

Mordet på den 19-årige rapparen Einár har skakat Sverige.

Men för att förstå den komplexa verkligheten bakom musiken behöver man studera den globala subkultur som han var en del av, där gängkrig har blivit en produkt att sälja och konsumera i sociala medier.

Annons

Annons

Drill-rapparen Lil Durk framträder på BET Awards i Los Angeles i juni 2021.
Drill-rapparen Lil Durk framträder på BET Awards i Los Angeles i juni 2021.
'Vila i frid Einár' – graffiti till minne av den svenske rapparen Einár i Malmö.
"Vila i frid Einár" – graffiti till minne av den svenske rapparen Einár i Malmö.
Forrest Stuart är professor i sociologi vid Stanford University. Hans bok ”The ballad of the bullet: Gangs, drill music, and the power of online infamy” (2020) följer unga rappare i Chicagos gängmiljöer. Pressbild.
Forrest Stuart är professor i sociologi vid Stanford University. Hans bok ”The ballad of the bullet: Gangs, drill music, and the power of online infamy” (2020) följer unga rappare i Chicagos gängmiljöer. Pressbild.
Vi kan inte förstå urban fattigdom, digital kulturproduktion, gängvåld eller hur hiphopmusik ser ut i dag om vi inte sätter drill i centrum.

Det säger Forrest Stuart, professor i sociologi vid Stanford University i USA. I sin fältstudie ”The ballad of the bullet: Gangs, drill music, and the power of online infamy” (2020) följer han The Corner Boyz, en grupp om 30 unga aspirerande rappare från södra Chicago, där musikgenren drill föddes. Han har också djupstuderat hur rappare bygger varumärken och våldskapital på nätet.

Efter mordet på Einár har sociala mediers roll i de blodiga gängkrigen diskuterats frekvent i Sverige. Dagens Nyheter publicerade till exempel en text den 27 oktober med rubriken ”Så förstärker sociala medier hiphopvärldens konflikter”. Men Forrest Stuart ser inget samband mellan ökat våld och sociala medier.

De jag känner som skjuter på varandra skulle göra det oavsett om det fanns sociala medier eller inte, säger Forrest Stuart.

Han menar att debatten kring drill och sociala medier drivs av fördomar där man letar efter bevis som man vill hitta.

En genomsnittlig drill-rappare skickar dödshot flera gånger om dagen och får lika många tillbaka. Om det verkligen fanns ett kausalt samband mellan dissar i sociala medier och våld borde det i slutet av veckan finnas 50 döda kroppar på hög, säger Stuart.

Ultravåldsam subkultur

Drill (slang för att skjuta eller knivhugga någon) är en hyperlokal och ultravåldsam subkultur som blev populär i början av 2010-talet med rappare som Chief Keef och Lil Durk. Musiken lät ödesmättad och hotfull, som om någon rappade över ett mullrande åskväder. Texterna struntade i komplicerade metaforer till förmån för effektfull leverans och kompakt atmosfär. Låtarna vittnade om ett självupplevt liv på gatan.

Forrest Stuart var inget fan av drill när han började skriva ”The ballad of the bullet”. Han studerade fattigdomen i södra Chicago men märkte snart att många unga människor använde musiken som ett sätt att överleva.

En vanlig strategi var att promenera genom sitt närområde och lyssna på vilka låtar som spelades från vilket gathörn eller bilstereo, för att avgöra vilket gäng som krigar med vilket, förklarar Stuart.

I likhet med gängen i vissa av Sveriges förorter har Chicago en mer fragmentiserad gängstruktur – ”hybridgäng” – där medlemmar jobbar mer som frilansande entreprenörer. Lojalitet och rivalitet omprövas ofta, hotbilden måste dagligen uppdateras och det reflekteras i drill-musikens omedelbarhet.

Om man är med i ett gäng och inleder ett bråk med granngänget som man tidigare har varit neutral mot, så kommer man att spela in en låt om deras döda homies eller något sånt. Den låten kommer ut en vecka efter att rivaliteten har startat, säger Forrest Stuart.

Annons

Annons

Skapas av stigmatiserade grupper

De senaste tio åren har drill-estetiken spridits över världen. Både soundet och DIY-stilen – musikvideor med grabbgäng i ett vardagsrum eller på en parkeringsplats – spred sig till Brooklyn, London, Dublin och Sydney. Oavsett var i världen är artisterna ofta stigmatiserade av resten av samhället: de är invandrare eller fattiga från segregerade områden.

Det är diskutabelt om svensk rap är drill. Trumljuden och produktionen har mer melodiska och trap-liknande beats. Rappen har ett snabbare flyt. Men den suddiga linjen mellan verklighet och fiktion, den nihilistiska attityden, det lokala tilltalet och kopplingen till gäng har tydliga likheter med den amerikanska och engelska drill-kulturen.

De svenska artisterna Einár, Yasin, Dree Low och Haval med flera har knutits till olika kriminella nätverk som har varit inblandade i dödsskjutningar och en rad andra brott.

Väg bort från segregation

Forrest Stuart menar att vi måste nyansera schablonbilderna av den romantiserade gangstern och den så kallade ”superpredatorn”, en myt från 90-talet som refererar till en extra våldsam ungdomsbrottsling utan samvete.

Många av dem som blir drill-rappare i dag saknar förutsättningar för att få arbete eller utbildning. Enligt Stuart har eleverna i Chicagos fattiga områden ungefär åtta procents chans att skaffa en universitetsexamen.

Vi ser vad som händer i områden där skatteunderlaget försvinner. En ung man i Chicago blir behandlad som skit så fort han går ut genom dörren. Han kan inte få ett jobb med sina dreadlocks och på grund av kriget mot narkotika blir han trakasserad och visiterad av polisen så fort han går ut.

Avindustrialisering och rasism har skapat grogrund för en alternativ drogekonomi i segregerade områden, enligt Stuart. Drill har blivit en av få möjligheter att ta sig upp från botten, framförallt för att det skapar en chans att bli erkänd som individ bortom den namnlösa, ansiktslösa, demoniserade mytbilden.

Det öppnar ett nytt liv som var omöjligt för en 14–19-åring för tio år sedan. De blir lokalkändisar, killar nickar åt dem med respekt i skolmatsalen och tjejer ger dem extra uppmärksamhet för att deras sociala medier är heta.

”Digital slumming”

Den vita medelklasspubliken tror att de får en ocensurerad inblick i livet i ”hooden” när de snarare ägnar sig åt ett slags ghetto-voyeurism eller ”digital slumming”, enligt Stuart.

Det är en plats de har varit för rädda för att besöka, deras föräldrar har sagt åt dem att inte gå dit men de har sett det på nyheterna och i filmer från 90-talet som ”Boyz N the hood” och ”Menace 2 society”. Den magiska, mytiska platsen ”the ghetto”. Nu skapar folk som faktiskt bor där eget innehåll som de kan konsumera, säger Forrest Stuart.

Han menar att rapparna har förstått att publiken efterfrågar ”autenticitet” och därför förstärker de den negativa stereotypen av sig själva.

”Den låten med den dissen med det vapnet drev mest trafik. Låt oss göra det igen men ännu mer sensationellt!”.
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

1kr_kampanj_bottombar

Prova Premium i en månad för endast en krona.