Tufft år för den fria danskonsten

Första året på Dansens Hus har varit långt ifrån okomplicerat för Johannes Öhman. 'Det har inte varit helt lätt att vara ny på det här jobbet mitt under en pandemi. Vi har hela tiden fått stanna upp och tänka om och tänka nytt. Det har inte funnits tid eller möjlighet att implementera några visioner för teaters framtid', säger han.
Första året på Dansens Hus har varit långt ifrån okomplicerat för Johannes Öhman. "Det har inte varit helt lätt att vara ny på det här jobbet mitt under en pandemi. Vi har hela tiden fått stanna upp och tänka om och tänka nytt. Det har inte funnits tid eller möjlighet att implementera några visioner för teaters framtid", säger han.
DansTT

I Sverige var allt som vanligt när Johannes Öhman för ett drygt år sedan började chefa på Dansens Hus i Stockholm.

Då visste han inte att den fria danskonsten liksom resten av samhället stod inför en prövning i form av en pandemi.

Annons

Annons

Annons

Annons

När Dansens Hus slog upp portarna i början av 1990-talet var Johannes Öhman en flitig besökare. 'Hela mitt sinne öppnades för den moderna dansen. Det var rena andetag av inspiration. Jag minns det som om världen kom till Stockholm', säger han.
När Dansens Hus slog upp portarna i början av 1990-talet var Johannes Öhman en flitig besökare. "Hela mitt sinne öppnades för den moderna dansen. Det var rena andetag av inspiration. Jag minns det som om världen kom till Stockholm", säger han.
Johannes Öhman var konstnärlig chef vid Staatsballett Berlin när han fick erbjudandet om att bli ny chef på Dansens Hus i Stockholm. Under tiden i Berlin gjordes dokumentärfilmen 'Johannes på Staatsballett i Berlin' som finns att se på SVT Play.
Johannes Öhman var konstnärlig chef vid Staatsballett Berlin när han fick erbjudandet om att bli ny chef på Dansens Hus i Stockholm. Under tiden i Berlin gjordes dokumentärfilmen "Johannes på Staatsballett i Berlin" som finns att se på SVT Play.

När Johannes Öhman blev erbjuden chefsjobbet på Dansens Hus befann han sig i Berlin med uppdraget att förnya danskompaniet Staatsballett Berlin som börjat anses dammigt och aningen förlegat.

Jobbet i Berlin hade varit välkommet – en möjlighet att pröva något annat efter en karriär som balettdansör och därefter sammanlagt 14 år som progressiv kompanichef först vid Göteborgsoperans danskompani och sedan vid Kungliga Baletten i Stockholm. Nu såg Johannes Öhman chansen att testa något helt nytt.

Att leda en stor gästspelsscen är något helt väsensskilt från det jag har gjort tidigare. Jag gick på som konstnärlig ledare den 1 mars förra året och hann lägga höstens program. Men sedan dröjde det inte länge förrän vi insåg att vi skulle få tänka om, säger han.

"Motorn får inte stanna"

Sedan den 1 september 2020 chefar Johannes Öhman fullt ut på Dansens Hus. Vad som skulle ha blivit en mjukstart som konstnärlig ledare innan den riktiga chefshatten åkte på, och med möjlighet att i godan ro få lära känna organisationen och kollegorna, blev i stället ett krisår för Dansens Hus och för hela det fria scenkonstfältet, det vill säga alla dansare och koreografer som jobbar som frilansare.

Det fria fältet har det extremt tufft just nu. Samtidigt får inte den kreativa motorn stanna. När vi kommer ut på andra sidan ska det finnas nya verk att spela. Det är så vi försöker jobba nu.

Dansens Hus höll länge öppet enligt restriktionerna och rådens alla regler, men när publiktaket sänktes till bara åtta personer var öppna dörrar inte längre försvarbart. Dansens Hus scener är dock inte tomma. Nu jobbar man med tekniska produktionsresidens där koreografer under ett antal veckor testar idéer eller arbetar vidare med pågående produktioner med stöd från teaterns personal.

Vi vill skapa förutsättningar för att man ska kunna lämna sitt residens med ett i princip färdigt verk. På lång sikt är Dansens Hus och även scenkonsten helt beroende av det fria fältet. Men när koreografer och dansare väljer att göra annat för att kunna betala sina räkningar finns en fara. Det är den saken som politikerna måste inse.
Stockholm har bra förutsättningar för modern dans. Här finns flera utbildningar, danskollektiv och inte minst kreativ potential. Men om vi ska kunna fånga upp den kreativa underström som finns krävs det att det fria fältet får bättre förutsättningar än vad det har nu.

Annons

Annons

När världen kom till Stockholm

Att Johannes Öhman blev ny chef efter Annelie Gardell kallades av somliga otippat.

Jag kan förstå den reaktionen. Jag är i grunden en balettdansare som har gjort resan till det moderna. Jag ser det som ett sätt att utvecklas inom konstformen.

Dansens Hus har en särskilt plats i Johannes Öhmans hjärta. Som ung besökte han den då unga scenen varje vecka. Det var en härlig tid för den lovande balettdansören och för den moderna danskonsten – sällan hade den haft så många stora namn.

Det var som om världen kom till Stockholm. Hela mitt sinne öppnades för den moderna dansen. En huvudstad av Stockholms storlek ska ha en sådan scen.

Johannes Öhman tror på konstens kraft – inte minst danskonstens – och ska man försöka se något gott med pandemin, säger han, så råder det nu inga tvivel om kulturens viktiga plats i samhället. Sällan har det skrivits så mycket om scenkonst som under 2020.

Ett nav för det fria fältet

Vårens sammanlagt 13 gästspel på Dansens Hus är inte inställda – men hur och om de kommer att kunna genomföras är just nu oklart.

På sikt vill jag att Dansens Hus ska bli ett nav och motor för det fria fältet. Att det ska vara en plats som genomsyras av kreativitet, energi och det allra senaste. Att vi ska kunna rikta våra medel mer distinkt, gå in mer tajt i samproduktioner och ha egna urpremiärer.

Men också efter pandemin finns utmaningar. Huset har i dag två scener: en stor som tar 800 personer och en liten som tar 150 personer. Johannes Öhman ser gärna en scen av storleken någonstans där mittemellan – en scen som tar omkring 300 personer skulle innebära nya möjligheter för en konstform som behöver rotas.

Det finns ett intresse för samtida dans i Sverige, men det är en konstform som hela tiden måste hävda sitt existensberättigande. Den har inte samma självklara plats i det svenska kulturlivet som andra konstformer. Än så länge saknar den djupa rötter i Sverige.
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons