Tv-recension: Chadwick Bosemans sista roll

Chadwick Boseman, i mitten, spelar sin sista roll som musikern Levee i 'Ma Raineys black bottom'. Pressbild.
Chadwick Boseman, i mitten, spelar sin sista roll som musikern Levee i "Ma Raineys black bottom". Pressbild.
Tv-recensionTT

"Black panther"-stjärnan Chadwick Bosemans tragiska död ger en extra dimension åt alla hans scener i den här redan så bluesiga filmen, som blev hans sista.

Annons

Annons

Annons

Annons

Det är 1927 och sommar i det växande Chicago. Svetten lackar konstant på Ma Raineys (1886-1939) hals och byst där hon puffar fram som ett vredgat ånglok genom en ogästvänlig terräng. Hon var en av de första professionella bluessångarna och kallades för bluesens moder redan under sin livstid. I Viola Davis allt annat än insmickrande tolkning framstår hon som en naturkraft med smärtan dallrande en millimeter under huden.

Ma Rainey vet ett och annat om musik, om livet och om hur det är att vara en svart musiker, och inte minst kvinna, i ett land där de vita bestämmer. När hon vägrar att börja sjunga för att hon inte fått den cola hon har bett om framstår hon på en nivå som ett jobbigt barn. Men Ma Rainey vet att den uteblivna läsken är en respektlös förolämpning och del av en strid som hon tvingas ta om och om igen.

Hon är kallad till en inspelningsstudio för att spela in en skiva och "Ma Raineys black bottom" utspelas under den heta eftermiddag då inspelningen är tänkt att äga rum. Först kommer hennes musiker till studion. Sedan anländer Ma, som en drottning. Men maktbalanserna skiftar ständigt i studion. Ma sitter på guld i form av sin röst men de vita cheferna är inte vana vid att ta order av en svart kvinna.

Samtidigt pågår ett annat drama, nere i källaren där bandet repar och den unge trumpetaren Levee tar för sig, på alla sätt. Han spelas av Chadwick Boseman, som avled i cancer tidigare i år vid 43 års ålder. Levee är hans sista roll och det går inte att komma ifrån att varenda replik får en ny innebörd när man sitter med facit på hand. När Levee skriker ut sin vrede mot en till synes orättvis gud – jo, detta är den typen av drama – är det svårt att inte bli extra berörd.

Filmen bygger på en August Wilson-pjäs, som blev en hit på Broadway och var en del av hans magnum opus, "The Pittsburgh cycle", som består av tio pjäser. Att det är filmad teater, mer än en film, blir tydligt strax efter en lovande start. Känslan av stillastående kammarspel med teatrala repliker och monologer håller dessvärre i sig ganska länge, men efter en halvtimme får Chadwick Boseman en enorm fart, det lyser så mycket om honom att man rycks med och blir genuint ledsen över att han inte finns mer. Tillsammans med Viola Davis lyfter han den här filmen om den svarta befolkningens trauman i USA till en riktig skådespelartriumf.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons