Tv-recension: Kärt men slarvigt återseende

Peter (Sverrir Gudnason) och Clara (Josephine Bornebusch) får inte positiva besked när de gör en fertilitetsutredning i 'Älska mig'.
Peter (Sverrir Gudnason) och Clara (Josephine Bornebusch) får inte positiva besked när de gör en fertilitetsutredning i "Älska mig".
Tv-recensionTT

Med en fin egen ton och ett stilsäkert sinne för drastiska situationer har Josephine Bornebusch tagit tv-tittarna med storm. Säsong två av relationsdramat "Älska mig" är svagare – men räcker långt ändå.

Annons

Annons

Det är jobbigt att gå till gynekologen. Speciellt för män. I 'Älska mig' får Clara och Peter tråkiga besked efter en fertilitetsutredning. Pressbild.
Det är jobbigt att gå till gynekologen. Speciellt för män. I "Älska mig" får Clara och Peter tråkiga besked efter en fertilitetsutredning. Pressbild.

I slutet av första säsongen av "Älska mig" fick Clara sin modellman Peter, änklingen Sten gifte sig med Anita och lillebrorsan Aron förstod att det var bästisen Jenny som var hans stora kärlek.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Nej, det gjorde de såklart inte. Så funkar ju varken livet eller säsong två av en mycket populär och egensinnig tv-serie.

När vi nu får återse Clara och hennes familjemedlemmar så är det väl egentligen ingenting som går som det ska. Tårar rinner i vartenda avsnitt och mörkret breder ut sig när fertilitets- och kommunikationsproblem blandas med narcissism och hemligheter.

Det blir faktiskt lite oväntat mörkt, vilket så klart säger en del om en serie som tog spjärn mot faktumet att en mamma dog redan i första avsnittet.

Men storheten i premiärsäsongen var ju det lättsamma handlaget. Ljuset i mörkret, den kvicka, brutalrealistiska dialogen, Sverrir Gudnason som en manic pixie dream boy, som liksom magiskt dök upp och räddade den cyniska Claras tro på kärleken. Den säsongen hade också ett fint, tillfredställande slut och nyanser som satt där de skulle.

Den här gången är manuset slarvigare. Repliker som man inte tror på ("vi finns här för dig", säger någon verkligen så?) och lite väl tröttsamma grepp (en okänd man som verkar vara en ny flirt men sedan visar sig vara en bror – verkligen?) gör att den där fräschören som präglade den första säsongen känns som bortblåst. Framför allt den yngsta generationens "problem" känns mest bara forcerade.

Men den goda nyheten är att "Älska mig" säsong 2 ändå är bättre än det mesta som erbjuds på svenska på strömningstjänsterna och det är mycket tack vare den snygga produktionen och skådespelarinsatserna som överlag är kanon. Man gillar i grunden hela det här gänget och deras lilla universum och vill veta hur det ska gå.

Speciellt för Clara och Peter. Deras gemensamma prövningar blir det spår som känns mest bearbetat och intressant. Frågor om föräldraskap och vad det egentligen betyder skildras på ett fint och känsligt sätt och där bottnar dramatiken ordentligt.

En guldstjärna måste delas ut till Christopher Wagelin som står för seriens få riktigt roliga stunder i rollen som krisande trebarnspappa, som oombedd lagar mustiga grytor hemma hos Clara.

Annons

Annons

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons