Tv-recension: Realistisk skildring av Helén-mordet

Per-Åke Åkesson (Anders Beckman) blir motarbetad under utredningen av Helén-mordet, vilket skildras i 'Jakten på en mördare'. Pressbild.
Per-Åke Åkesson (Anders Beckman) blir motarbetad under utredningen av Helén-mordet, vilket skildras i "Jakten på en mördare". Pressbild.
Tv-recensionTT

Helén-mordet är en mörk del av vår nutidshistoria. I "Jakten på en mördare" skildras ett polisarbete i motvind i ett skånskt samhälle långt från Österlenidyllen.

Annons

Annons

Flera misstänkta män förhörs av sexualbrottsexperten Monica Olhed (Lotten Roos) i 'Jakten på en mördare'. Pressbild.
Flera misstänkta män förhörs av sexualbrottsexperten Monica Olhed (Lotten Roos) i "Jakten på en mördare". Pressbild.

En faktadetalj som biter sig fast: när poliserna, sent omsider, börjar kartlägga vilka kända sexbrottslingar som befann sig kring platsen där 10-åriga Helén sist sågs tar uppräkningen liksom aldrig slut.

När poliserna, ännu senare, ska börja topsa potentiella mördare och våldtäktsmän blir det enormt svårt för dem att begränsa sig till endast 29 stycken.

Det är alltså inte "CSI: Hörby" det handlar om utan Mikael Marcimains ("Lasermannen", "Call girl") tolkning av Tobias Barkmans reportagebok "Jakten på en mördare". Utredningen inkluderar även andra mordfall och den konfronteras med allmänt utnyttjande av just barn och unga kvinnor. Inte minst kvinnohatet är gastkramande i den här berättelsen, som utspelas från 1989 till 2004.

När Helén hittas mördad börjar polisen utreda men redan från start präglas arbetet av fatala misstag och krockande egon i polishierarkin. Dessutom har en ny företeelse dykt upp. Stor vikt läggs vid tidsrapportering och att skriva värdeord på post-it-lappar prioriteras framför kärnverksamheten: att lösa brott. Polisen Per-Åke Åkesson tycker att det nya systemet är trams men det ska han – och i förlängningen hela utredningen – få lida för.

I en mer kommersiell kontext hade man ju kunnat tänka sig ett större fokus på Den Motarbetade Polisen som samtidigt brottas med problem på hemmaplan. Men Marcimain och manusförfattarna Helene Lindholm och Lotta Erikson undviker alla klichéer och låter det ganska träiga och icke-sensationalistiska utredningsarbetet i sig stå i centrum. Det blir många besök på en blek och utsatt landsbygd, långt ifrån Österlenidyllen.

Det känns sympatiskt, å ena sidan, att göra ett konstnärligt val som känns igen från en 1970-talsfilmtradition där enskilda individer går under i stora strukturer. Å andra sidan blir en konsekvens av den distanserade stilen att det tar tid att känslomässigt få kontakt med berättelsen eftersom alla inledningsvis ser ut som ett kollektiv av gråvita statister i en Roy Andersson-film.

Men de coola utredarna, med Per-Åke Åkesson (Anders Beckman) och Monica Olhed (Lotten Roos) i spetsen, växer med avsnitten och blir realistiskt oglamourösa hjältar i en story som, trogen sin genre, förstås inte bjuder på särskilt mycket ljus i mörkret.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons