-
+

Tv-recension: Segdraget om norsk prinsessa

Sofia Helin spelar den norska kronprinsessan Märtha i 'Atlantic crossing'. Pressbild.
Sofia Helin spelar den norska kronprinsessan Märtha i "Atlantic crossing". Pressbild.
Tv-recensionTT

Fick den svenskfödda kronprinsessan Märtha av Norge USA att sluta upp vid de allierades sida? Ärligt talat – det är svårt att bry sig när storyn är så seg och omöjlig att engagera sig i.

Annons

Annons

Kronprinsessan Märtha (Sofia Helin) bodde i Washington DC under andra världskriget, där hon blev god vän med presidenten. Pressbild.
Kronprinsessan Märtha (Sofia Helin) bodde i Washington DC under andra världskriget, där hon blev god vän med presidenten. Pressbild.

Så fort det görs film eller tv-serier av kända människors liv eller historiska händelser uppstår den klassiska Så Var Det Ju Inte Alls-debatten. Och den historiska korrektheten går säkerligen att diskutera i den norska storsatsningen "Atlantic crossing", vilket också sker i Norge.

För min del får man gärna tänja gränserna rejält när det handlar om fiktion, det beror helt på hur det görs och i vilket syfte och om det gagnar berättelsen. Man får till och med ändra på historien i konstnärlighetens namn. Quentin Tarantinos "Inglourious basterds" kontrafaktiska skildring av Hitlers död är exempelvis en underbar klassiker.

Pudelns kärna, både gällande debatten kring och själva dramatiken i "Atlantic crossing" handlar om vilken roll den norska kronprinsessan Märtha spelade för att hjälpa det ockuperade Norge. Hon var personlig vän med den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt och bodde hos honom i Vita huset under en period under kriget och knuffade, enligt den här serien, USA ut ur sin neutralitet.

Exakt hur det gick till på riktigt mellan Märtha och Roosevelt är en fråga för historiker och läroböcker. Att "Atlantic crossing" misslyckas med att berätta en spännande historia är däremot glasklart. Faktum är att den pendlar mellan sövande tråkig till pinsam nästan hela tiden. Att se Kyle MacLachlan förvandla Roosevelt till en flörtig pilsnerfilmsgubbe är direkt plågsamt.

Dramat tar sin början (till slut, efter en mycket lång och onödig inledning) när Norge attackeras av Tyskland i april 1940. För alla som har sett den mycket nerviga skildringen av kungafamiljens flykt från Oslo i Erik Poppes "Kungens val" (2016) blir det en intressant jämförelse i klippning och dramaturgi att se hur det görs här; mycket segt och ospännande.

Kronprinsessan och de tre barnen (sonen Harald är förstås Norges nuvarande 83-årige kung) fortsätter först till hennes hemland Sverige men där möts hon av Gustav V:s kyliga inställning. Den splittrade familjen reser vidare till USA och där inleder Märtha en nära relation med presidenten vilket alltså, enligt den här serien, leder till att han stick i stäv mot den inhemska opinionen öppnar för USA:s deltagande i kriget mot Tyskland.

Väldigt lite händer i de fem av åtta avsnitt som setts för recension. Det pratas desto mer. Tråkiga, styltiga replikskiften ackompanjeras av smetig filmmusik, som för att signalera en episk känsla som inte finns där.

Ett avgörande problem är att det är svårt att sympatisera med Märtha, trots att Sofia Helin kämpar på med det utsiktslösa uppdraget att försöka göra henne till en underdog-figur att heja på.

Under brinnande krig lever vår hjältinna ett mycket bekvämt lyxliv i Washington. Märtha är länge mest tjurig över att hennes make kronprinsen inte följer efter. Visst, en stor (enormt stor) del av serien går ut på att Märtha ska vakna ur sin Marie Antoinette-dvala och få en politisk kompass, samtidigt som hon blir motarbetad och osynliggjord. Men det är inte förrän i avsnitt fyra, fem som den delen av storyn börjar utvecklas och då har man redan blivit så trött och provocerad att det är svårt att hämta hem.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss