A-
A+

Tv-recension: Snedtänt med Kidman

Masha (Nicole Kidman) behandlar den utseendefixerade Jessica (Samara Weaving) i 'Nine perfect strangers'. Pressbild.
Masha (Nicole Kidman) behandlar den utseendefixerade Jessica (Samara Weaving) i "Nine perfect strangers". Pressbild.
TV-recensionTT

Med experimentell terapi och mystiska sekt-vibbar välkomnar Nicole Kidman en samling trasiga typer till sin smoothie-fyllda kursgård. "Nine perfect strangers" är en smarrig men ojämn serie om smärta och förlust.

Annons

Annons

Yao (Manny Jacinto) välkomnar gästen/patienten Francis (Melissa McCarthy) till hennes terapivecka i 'Nine perfect strangers'. Pressbild.
Yao (Manny Jacinto) välkomnar gästen/patienten Francis (Melissa McCarthy) till hennes terapivecka i "Nine perfect strangers". Pressbild.

Nicole Kidman har nu för tiden en nästan överjordisk aura, som diskvalificerar henne från alltför diskbänksrealistiska historier, men som kan vara en tillgång när man spelar lite mer udda roller. Som säg en rysk, älvlik ledare för en mystisk wellness-kursgård. Dit kommer nio personer för att delta i ett terapiprogram, som inleds med blodtester, nyttiga smoothies och gravgrävning – för lite nya perspektiv.

"Nine perfect strangers" är en filmatisering av "Big little lies"-författaren Lianne Moriartys roman "Nio främlingar" och visst finns här en del likheter serierna emellan; det är fullt av människor som är vackra på utsidan och trasiga på insidan. Över storyn vilar ett smaskigt lager av mysteriedriven spänning som gör att man vill titta vidare trots att ens kalkonvarning-klocka ganska snart börjar aktiveras.

Bobby Cannavale är stabilt bra som avdankad fotbollsspelare och Melissa McCarthy dyker upp som en krisande författare, som emellanåt slänger sig med lite humoristiska metakommentarer. Det är inget fel på dem, inte på Kidman heller, men oftast känns det som att hennes eteriska framtoning frontalkrockar med resten av ensemblens mer världsliga närvaro.

Och nog för att det kan vara härligt med eskapism men väldigt länge är det svårt att engagera sig i merparten av de "stackars" gästerna i den paradisiska, enormt privilegierade miljön.

Där sommarens stora tv-snackis "The White Lotus" höll en konsekvent och underhållande linje i att framställa sina mycket välsituerade gäster som utsugande och svårgillade, wobblar den här serien mer mellan olika tilltal och rena transportsträckor. Då och då spricker någon av skådespelarna upp i en riktig stark monolog som går att tro på men sedan dyker Legolas Kidman upp och vrider storyn åt ett mer förhöjt håll vilket skapar en lätt schizofren stämning i terapigruppen (och nej, det är nog inte medvetet).

Efter sex av åtta avsnitt (de två sista har inte gjorts tillgängliga för recension vilket gör det svårt att ge ett korrekt betyg) lämnas man med en känsla av att serieskaparna är ute på oroväckande hal narrativ is – men allra mest är man småsugen på att testa Kidmans speciella terapismoothie.

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons

Annons

Be om att bli uppringd

Mejla oss

Prova vårt medlemskap i en månad för endast en krona!