Tv-recension: Unga Ratched är upputsat skräp

Mildred Ratched (Sarah Paulson) börjar jobba på ett mentalsjukhus i 'Ratched'. Pressbild.
Mildred Ratched (Sarah Paulson) börjar jobba på ett mentalsjukhus i "Ratched". Pressbild.
Tv-recensionTT

Det blir tjusigt och traumatungt när en av populärkulturens mesta skurkar får ny kostym i "Ratched". Men under den hårt stiliserade ytan finns absolut ingenting att se.

Annons

Annons

Mildred Ratched (Sarah Paulson) möter motstånd hos chefssköterskan Betsy Bucket (Judy Davis) i 'Ratched'. Pressbild.
Mildred Ratched (Sarah Paulson) möter motstånd hos chefssköterskan Betsy Bucket (Judy Davis) i "Ratched". Pressbild.

Förträngd och förtryckt sexualitet och tortyrliknande behandlingar präglar mentalsjukhuset där den unga Mildred Ratched beslutsamt manipulerar sig in. Så långt är det ungefär som förväntat i den här serien som trendigt nog säger sig vilja berätta om hur sjuksköterskan Ratched så att säga blir den Ratched som vi lärt känna i Ken Keseys roman och Milos Formans hyllade filmatisering.

Någonting har dock gått snett. Eller så har det gått precis enligt plan. Det känns oklart, som så mycket i "Ratched", där osympatiska, papperstunna rollfigurer mestadels beter sig helt utan trovärdighet och ändrar karaktär mellan avsnitten.

Tydligen var det ursprungliga manuset (av nykomlingen Evan Romansky) en renodlad uppföljare till "Gökboet", med fokus på psykisk ohälsa. Entré Ryan Murphy, känd tv-serie-guru med "American horror story" och "Glee" i bagaget.

Likt den cyniske politikern som figurerar i "Ratched", som sniffar runt för att hitta vad "folk vill ha", tycks Ryan Murphy ha känt efter och kommit fram till att storyn behöver mer blod. Och sex. Och ännu mer blod.

Vips är serien en Hitchcock-pastisch med nervig musik och udda kameravinklar och allmänt frosseri i 1950-talsestetik (dock utan att för en enda sekund kännas spännande eller läskig). Omotiverade sexscener och ett dödstal som liknar "Dexters" samsas med makabra – och meningslösa – detaljer i vartenda avsnitt. Vad sägs om en hotellreceptionist som självmedicinerar med blodiglar? Avsågade lemmar och krossade skallar i parti och minut? Sharon Stone med en apa på axeln?

Men vänta nu, kanske vän av "Gökboet" tänker, vad har det här med den där realistiska storyn om ondska, institutionaliserat våld och uppror att göra? Svaret är givetvis: absolut ingenting. Precis som "Young Wallander" inte har något med Mankells gamle brottsbekämpare i Ystad att göra.

Men även om man bortser från varumärkessnyltandet och befriar sig från förutfattade förväntningar på Young Ratched så är det som återstår ändå mestadels skräp och röriga ansatser.

Ibland tycks någon av de nio olika regissörerna och manusförfattarna vilja berätta om Något Viktigt. Populistiska strömningar i politiken, utsatthet hos hbtq-personer, övergivna barn och människor med psykiska problem skymtar förbi.

Traumadensiteten är så tung att man nästan storknar – men man bryr sig aldrig om en enda person i serien. Det är en märklig känsla som uppstår när man ser eländes elände utspela sig, men mest sitter och funderar över vilken färgnyans det kan vara på läppstiften.

Annons

Annons

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons