Underjordisk resa inger ansvarskänsla

Dygnet i Paris katakomber slutar med en intensiv upplevelse av ljus och liv. Arkivbild.
Dygnet i Paris katakomber slutar med en intensiv upplevelse av ljus och liv. Arkivbild.
LitteraturTT

Vad lämnar vi efter oss? Med den frågan kryper Robert Macfarlane i Paris katakomber och besöker Lofotens svårtillgängliga strandgrottor.

Jag argumenterar för en hoppfull förändring, för att vi ska se oss själva som framtida minnen.

Annons

Annons

'När man börjar se planeten i den djupa tidens perspektiv blir den mirakulös' säger Robert Macfarlane. Pressbild.
"När man börjar se planeten i den djupa tidens perspektiv blir den mirakulös" säger Robert Macfarlane. Pressbild.

Den brittiske författaren Robert Macfarlane skulle kunna trycka upp visitkort med texten: "jag har åkt till dessa ställen för att du inte ska behöva". Han blir uppriktigt glad över att höra läsare berätta att de varit tvungna att lägga ifrån sig hans bok på grund av klaustrofobi.

"Underland" är titeln på hans strapatsrika reseskildringar, lika mycket kulturhistoriska essäer. Under tio år har Macfarlane rest, läst och skrivit om det underjordiska mörkret.

TT: Varför ska vi ner dit?

Det rymmer mirakler såväl som skräck, det är en plats för visioner såväl som blindhet. Och – menar jag – oavsett om vi gillar det eller inte lever vi i en tid då naturen, i vid bemärkelse, måste inkludera det skrämmande och dödliga såväl som skönhet och underverk, säger han på telefon från hemmet i Cambridge.

Finskt ansvar

I finländska Onkalo besöker han världens hittills enda lyckade djupgeologiska slutförvaringsplats för högaktivt kärnavfall. En förväntad upplevelse av "götterdämmerung" blir i stället ett hoppingivande möte med människor som försöker ta ansvar för jorden 100 000 år framåt.

Farligast var hans ensamma vandring, vintertid, för att nå strandgrottorna vid Lofoten, med målade dansande figurer från bronsåldern. Ändå var det i Paris katakomber, väggledd av en ung kvinnlig "katafil", som han blev rädd på riktigt – en strapats som slutar i en stark sinnlig upplevelse av att åter se himlen och ljuset.

Jag kan gå in i det ögonblicket av att komma upp ur tunneln, jag kan se färgerna igen. Jag antar att det är därför som den här upplevelsen av att stiga upp ur underjorden är så levande i kulturen, i historier om civilisationens födelse. Det är en symbolisk erfarenhet av att komma tillbaka till livet.

Annons

Annons

"Djup tid"

Macfarlane, vars tidigare bok handlar om berg, kunde inte ha skrivit "Underland" när han var yngre, och utan den medvetenhet som döden och livets ändlighet som han har nu, berättar han. Men centralt i boken är också den parentes som människligheten utgör i ett geologiskt tidsperspektiv. I grottor och berg öppnar sig upplevelsen av det som han kallar "djup tid".

Som bergsklättrare kryper du över "världens hud", det gamla skinnet i form av klippor och berg. Den djupa tiden har alltid intresserat mig men i "Underland" blev jag också intresserad av den djupa tidens framtid.
Jag blev medveten om miraklet som vi lever i och vad vi lämnar som arv om klimatet och den biologiska mångfalden kollapsar. När man börjar se planeten i den djupa tidens perspektiv blir den mirakulös. Man ser hur klippan rymmer minnen från olika tidsåldrar men också ett ansvar för framtiden.
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons