Virusoffren – och tomrummen de lämnar efter sig

Föremål tillhörande, eller foton på, coronaoffer i Latinamerika, från övre vänstra hörnet till nedre högra: Fotojournalisten Franklin Rivera från El Salvador, läkarna Adán Augusto Alonso och Máximo Guillerno Alonso från Nicaragua, journalisten David Romero från Honduras, brandchefen Luis Modesto Páez Montalvo från Ecuador, Edita Leiva från Peru, teaterchefen Hebert Axel González från Mexiko, sjuksköterskan Alan Patrick med sin mor i Brasilien, Oscar Farias från Argentina, John Jairo Tovar Contrera från Colombia.
Föremål tillhörande, eller foton på, coronaoffer i Latinamerika, från övre vänstra hörnet till nedre högra: Fotojournalisten Franklin Rivera från El Salvador, läkarna Adán Augusto Alonso och Máximo Guillerno Alonso från Nicaragua, journalisten David Romero från Honduras, brandchefen Luis Modesto Páez Montalvo från Ecuador, Edita Leiva från Peru, teaterchefen Hebert Axel González från Mexiko, sjuksköterskan Alan Patrick med sin mor i Brasilien, Oscar Farias från Argentina, John Jairo Tovar Contrera från Colombia.
LatinamerikaTT-AFP

En blå solstol, en tom soffa och en gitarr vars strängar tystnat – föremål som bär vittnesmål om några av pandemins alla offer.

En tredjedel av världens dödsfall har inträffat i Latinamerika. Här är historien om fyra av dem.

Annons

Annons

Föremål tillhörande coronaoffer i Latinamerika, från övre vänstra hörnet till nedre högra: Joaquín Barrera i El Salvador, Franklin Rivera från El Salvador, Oscar Farias i Argentina, bilder på de fem medlemmarna i familjen Díaz från Peru, Hebert Axel González från Mexiko, sjuksköterskan Juana Silva Isidoro från Mexiko, Wilfredo Davila Minano från Peru, bårbäraren Hugo López Camacho i Mexiko.
Föremål tillhörande coronaoffer i Latinamerika, från övre vänstra hörnet till nedre högra: Joaquín Barrera i El Salvador, Franklin Rivera från El Salvador, Oscar Farias i Argentina, bilder på de fem medlemmarna i familjen Díaz från Peru, Hebert Axel González från Mexiko, sjuksköterskan Juana Silva Isidoro från Mexiko, Wilfredo Davila Minano från Peru, bårbäraren Hugo López Camacho i Mexiko.

Franklins kaffe

Victoria del Carmen gör fortfarande en kopp kaffe till sin son varje morgon.

Innan han blev sjuk hade den 52-årige fotojournalisten Franklin Rivera för vana att motionera på sin träningscykel. Nu står den oanvänd i hans enkla hem i utkanterna av El Salvadors huvudstad San Salvador.

Det går inte att förstå att han inte längre finns med oss, säger systern Geraldina Juárez.
Tomheten är obeskrivlig.

En låda full med Riveras gamla pressackrediteringar vårdas ömt av familjen, där kan de återse hans ansikte på fotografierna.

Till en början hade han bara milda symptom. Men när hans halsont förvärrades blev han till slut diagnostiserad med covid-19, och isolerade sig i sitt hem.

Systern minns hur tröttheten sakta kopplade ett allt hårdare grepp om honom.

Han orkade knappt gå. Han tillbringade dagarna i en solstol som han ställde ut på sin uteplats.

Dagen då han dog var staden belägrad av ett kraftigt åskoväder. Rivera hann aldrig få tillgång till läkare från den överbelastade sjukvården.

På uteplatsen står den blå solstolen kvar i skuggan av ett träd, tom.

Paulo: En gitarr och en soffa

Paulo Robertos blå gitarr hänger fortfarande kvar på väggen i hans hem i staden Belo Horizonte i sydöstra Brasilien.

I den lilla soffa där 75-åringen gärna sjönk ner syns fortfarande hans avtryck.

Han brukade tillbringa mycket tid i sin soffa i vardagsrummet för att se på film eller dokumentärer och för att ta en tupplur, berättar hans fru Maria Candida Silveira.

Pandemin har slagit hårt mot Robertos familj. Två av hans fyra döttrar smittades, bara en överlevde. Hans 68-åriga fru blev också allvarligt sjuk men räddades av läkarna genom intensivvård.

Hon har svårt att sätta ord på sin saknad.

Ibland minns man någon detalj, stunder vi tillbringade tillsammans, lyckliga stunder, säger hon.
Minnet av hans musik finns också där, särskilt de gamla låtar han älskade att spela och sjunga.

En liten tröst finner hon i att hans sista önskan kunde uppfyllas: att få se barnbarnsbarnet Dudinha en sista gång.

Vi ringde upp genom videosamtal. Han satt på sjukhussängen, skrattade och lekte med henne genom telefonen.
Han fick möjlighet att ta farväl.

Hugos kors

Hugo López Camachos rum vittnar om ett anspråkslöst liv.

Ett överkast med fotbollsmotiv täcker hans lilla säng. Örngottet pryds av den broderade texten: "Jag tänker på dig". Ett kors hänger på en naken tegelvägg.

López Camacho bodde i anslutning till en grundskola i ett område i Mexico City, där hans far arbetar som vaktmästare.

Sonen dog på samma sjukhus som han arbetat på i 14 år som vårdbiträde, med att rulla patienter till och från operationssalen. Han blev 44 år.

Till en början tycktes det som att han hade en elak förkylning, eller influensan. Men huvudvärk följdes snart av andningssvårigheter. När López Camacho lades in på sjukhus i april hade han förlorat medvetandet. Hans mor fick aldrig återse honom; deras sista kontakt var när han ringde för att berätta att läkarna skulle lägga honom i respirator.

Han kände på sig vad som skulle ske, berättar hans syster.

De många dödsfallen i Mexiko innebar att det uppstod stor kö till att få en begravningsplats och familjen fick vänta på att få kroppen omhändertagen. Till slut fick de fatta beslut om kremering, mot sin vilja.

De väntar fortfarande på att få jordfästa Hugo López Camachos aska.

Oscar och levnadsglädjen

Familjen beskriver honom som en lustigkurre och en mästare på konsten "asado", att grilla kött – en argentinsk specialitet.

Den 81-årige metallarbetaren Oscar Farias dog på sjukhus i april, utan sin familj som på grund av restriktionerna inte fick vara vid hans sida.

Det var förkrossande, säger hans 45-åriga dotter Monica.

Hon fick inte ens komma med en filt när fadern ringde och berättade hur mycket han frös i sjuksängen. De fick ta farväl över telefon.

När jag lovade att vi skulle gå och äta pizza och dricka vin när han blev frisk, sade vi i själva verket adjö, säger Monica.

Hon var tvungen att skriva under godkännandet av kremering utan att ha fått se hans kista.

Hon kommer alltid att minnas honom så som hon sett honom på ett familjefoto – en lycklig man, i färd med att grilla, med tangomusik spelande från radion.

Annons

Annons

Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons