News55

Jan Scherman: Har medierna tappat sin pressetiska kompass?

Artikelbild
Foto: Gunnar Lundmark / SvD / SCANPIX
Jan Scherman
Jan Scherman
Uppdaterad: 13 mars 2019Publicerad: 13 mars 2019

Skrytvalserna kring det pressetiska systemet klingar alltmer ihåligt, skriver Jan Scherman i Medievärlden om hur medierna hanterat sina misstag i samband med metoo-dreven. När drevet går visas ingen nåd. Åtgärder för att förhindra fortsatt misshandel av enskilda människor inskränker sig till smärre förändringar av arbetsrutinerna, lite mer faktakontroll och etikkurser för personalen.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Ur led är tiden, skrev Shakespeare en gång för längesedan. Orden ramlar över mig när jag tänker på hur medierna hanterar sina misstag. Senast fälldes Aftonbladet för granskningen av Kulturhuset Stadsteaterns chef Benny Fredriksson. Dessförinnan var det tiotalet ärenden med utpekande av enskilda personer i metoo-dreven. Snart kommer frågan om DN:s granskning av förre talmannen Urban Ahlin. Pressombudsmannen (PO) har redan i en hemlig skrivelse till Pressens Opinionsnämnd (PON) slagit fast att DN ska klandras, bland annat för att man skrivit att Ahlin är att betrakta som ett ”svin”.

Men det tycks inte spela någon roll att tidningen riskerar att bli prickad – innerst inne tycker den ansvarige chefen att den kritiserade publiceringen varit korrekt. I mediernas självreglerade värld så är det uppenbarligen rätt att kvälja dom. Åtgärder för att förhindra fortsatt misshandel av enskilda människor inskränker sig till smärre förändringar av arbetsrutinerna, lite mer faktakontroll och etikkurser för personalen.

När drevet går visas ingen misskund. I alla fall inte när det gäller alla andra än medieföretagen själva. I den så kallade självreglerande etiska modell, som medierna tillämpar för sina egna misstag, räcker det att publicera PON:s beslut om klander när slutsatsen är att publiceringen förorsakat individen orimlig skada. I fallet Stadsteaterns chef Benny Fredriksson ledde skriverierna till ett självmord. I andra fall där DN, Expressen eller SvD hållit i den penna som mest blivit en skarprättaryxa har personers liv förstörts. Det gäller tv-snickaren Martin Timell, kolumnisten Fredrik Virtanen, regissören Ulf Malmros och en lång rad av mediala måltavlor. Visst, hit hör också en del utsparkade direktörer, politiker och andra makthavare. Ett förfluget ord kan räcka. Några för många styrelseuppdrag blir minst ett för mycket eller politiker som får varje mått och steg under lupp och som faller nästan oavsett misstagets storlek. Jag känner Glada-Hudik-teaterns eldsjäl Pär Johansson som synades av SVT:s Uppdrag Granskning för att han tjänar pengar på bejublade föreläsningar om alla människors lika värde. Nu tio år senare får Pär Johansson panik så fort minsta lilla lokaltidning hör av sig. Hans liv är totalförändrat för resten av livet. Pär Johansson är dock ett undantag eftersom han orkade kämpa vidare med sitt viktiga jobb.

Drevet driver annars alltid jakten fram till avsättning. Jo, jag är som undersökande reporter i min CV i högsta grad för granskningar, men känner stigande olust för drevets mobbliknande domslut. Avslöjandet har vuxit ihop med driften att slutsatsen närmast axiomatiskt kopplas ihop med högsta straffsatsen – offentlig avsättning. Samtidigt som straffsatsen är helt annorlunda för medieföretagens snedsteg, felsteg och hela vägen till förödande fel.

Min tvekan till mediernas egna hyllningstal till den etiska självregleringen grundar sig i flera saker.  En är att fällda tidningar haft för vana att mångordigt ifrågasätta PON:s fällningar. I salig åminnelse Thomas Mattssons långa utläggningar om varför han ansåg det rätt att publicera namn på utpekade personer hos konkurrenten Aftonbladet. Förvisso har skyldigheten att publicera PON:s beslut också uppfyllts. Men slutintrycket blir att den som klandrats framhärdar i devisen – jag ångrar ingenting.

Min tvekan till påståendet om självregleringens förträfflighet är också att allt fram till PON:s beslut är hemligt. Det finns ingen offentlighet kring den omfattande skriftväxling som ofta finns i varje ärende som behandlas.
När jag kontaktar Pressombudsmannen Ola Sigvardsson vill han inte ens bekräfta att det finns ett ärende mellan förre talmannen Urban Ahlin och DN. Svar på mejl till mig: ”Vi kommenterar inte om det föreligger en anmälan eller inte förrän PON:s beslut är taget.”

När jag frågar vidare om det går att få del av skriftväxlingen efter beslut blir svaret än mer nedslående: ”Sekretessen kring yttranden har ingen bortre gräns. Efter några år placerar vi allt material i Riksarkivet. Enda möjligheten att få tillgång till material där är för forskningsändamål efter tillstånd av PO. Samtidigt vill jag understryka att sekretessen inte har lagstöd, den är självvald av det pressetiska systemet. Det innebär att det inte är ett brott att bryta den.”

Detta är en sekretessmodell som är strängare än det som gäller handlingar rörande rikets säkerhet. Och det är medierna själva som hittat på denna unika modell för hemlighetsmakeri i tvistefrågor som gäller sanningshalten och journalistisk etik i offentliga publiceringar. Alltså, den makt i samhället som är till för att säkerställa och utöka öppenheten i vårt demokratiska samhälle, driver en självreglering inför lyckta dörrar som inte kan öppnas automatiskt.

ANNONS

Nu har jag läst hela den långa skriftväxlingen mellan talmannen Urban Ahlin och DN, tidningen som i en serie artiklar påstått att Ahlin i ett tiotal år från slutet 1980-talet ägnat sig åt sexuella trakasserier. Bland annat genom sms till nära medarbetare. Några dokument och förstahandskällor har DN aldrig redovisat. Andrahandskällor och därtill ett antal anonyma sådana, har inte heller konkret kunnat belägga de generella anklagelserna. DN:s artiklar har sedan vandrat vidare enligt kalkerpapper-principen till andra tidningar, radio och tv.

Redan i chefredaktör Peter Wolodarskis skrivelse till PO den 11 oktober 2018 kommer ett påstående som genomsyras av någons slags medial maktfullkomlighet där DN hävdar att det pressetiska systemet inte är till för en sådan som riksdagens talman: ”Jag vågar påstå att det inte föresvävade någon av huvudmännen att systemet skulle anlitas av den som innehar det främsta ämbete man kan väljas till i Sverige. En person av den kalibern har knappast behov eller anspråk, som det heter i stadgarna att i egenskap av enskild söka PO:s bistånd när man känner sig förfördelad av publicitet.”

Skrytvalserna kring det pressetiska systemet klingar alltmer ihåligt. En av Sveriges och kanske Nordens främsta publicister anser att rättsskipningen enligt detsamma inte gäller alla! Var det på samma sätt fel att den kritiserade SCA-chefen Sverker Martin-Lööf vände sig till PO när SvD granskade hans jaktresor – nyhetsartiklar som i efterhand visade sig vara behäftade med en rad felaktigheter? Får inte kungen heller göra det? Vilka andra framträdande makthavare bör stå utanför modellen? Jag vänder mig till PO själv igen och frågar om det DN påstår verkligen är sant?

”Nej, såvitt jag vet har det inte formulerats sådana tankar”. Det är Ola Sigvardsson enkla svar. Han skriver sedan att han gått tillbaka i tiden, läst dokument och böcker i ämnet. Men inte hittat något stöd för Wolodarskis åsikt. Sanningen är att det inte någonstans, eller någon gång sedan systemet infördes 1916, funnits några sådana tankar. Den ursprungliga urkundstexten pekar tydligt och oförbehållsamt ut vilka ärenden som ska granskas, nämligen publiceringar i fall där ”i tidning förekommit framställning, vars offentliggörande står i strid med hederns fordringar”. Oavsett om den saken gäller är rik eller fattig. Mäktig eller maktlös. Punkt, slut.

DN:s inställning behöver diskuteras offentligt, alldenstund DN också ville förmena Stadsteaterchefen Benny Fredrikssons familj rätten att begära granskning av PO. Med motivet att anmälan från Benny Fredrikssons familj inkommit för sent. Jag fortsätter att med stigande förvåning läsa DN:s inlagor till PO i fallet Ahlin. Klimax uppstår när Peter Wolodarski fått PO:s beslut om att DN ska klandras. I en extra inlaga försvarar Wolodarski att man på ledarplats beskrivit Ahlin som ett ”svin”: ”PO:s kritik mot användningen av ordet svin i en ledartext är underlig och inte korrekt.”

Wolodarski gör sedan en uppräkning av andra som kallat människor för svin. Han anför till exempel att kocken Leif Mannerström gett råd om hur man ska agera om gäster beter sig som svin. Wolodarskis skrivelse är daterad 18.12 2018.  DN:s chefredaktör tycks här ha drabbats av en synnerligen allvarlig minnesförlust då han inte tar upp historiska och nutida exempel på riskerna med denna avhumanisering av människor. Oavsett om det är svin, råttor, kackerlackor eller hundar, som används för att kategorisera människor som mindervärdiga.

DN verkar däremot ha smittats av den vulgarisering som sprider sig i sociala medier och som anammats av politiker som Donald Trump. Ett ordbruk som driver på hot och kränkningar mot både politiker och journalister, inte minst genom att förvandla människor till djur med negativa karaktärsdrag. När framträdande publicister på detta sätt legitimerar extremt nedsättande begrepp driver det på förakt och hat som i sin förlängning utsätter demokratin för allt svårare påfrestningar. DN är inte ensam om detta nya ordbruk, som borde vara varje publicistiskt driven granskning främmande. Men i fallet Urban Ahlin tycks DN ha tagit täten i en utveckling som leder publicistiken bort från det demokratiska grundläggande uppdraget att granska makten. Och vidare bort på farliga och förkastliga på villovägar. En färdriktning som tyvärr riskerar att göra de viktiga granskningarna irrelevanta för de vanliga läsarna, lyssnarna och tittarna. Det blir bara en del av den så kallade pöbeljustitian. Pressombudsmannen är kristallklar i sin slutsats daterad 30 november 2018: ”Genom att, utan belägg, påstå att Urban Ahlin sextrakasserat flera kvinnor under många år, samt kalla honom för ett svin har tidningen passerat gränsen för det pressetiskt acceptabla. För det bör tidningen klandras.” Och vad händer sedan?

Pressens Opinionsnämnd ska besluta i ärendet inom kort. Det tillhör ovanligheterna att nämnden går emot PO. DN kommer väl i vanlig ordning att förklara att man gjort en annan bedömning. Ingen mediechef kommer att få sparken då det ju bara är när medierna granskar andra företagsledare eller politiker, som drevet leder fram till avgångar. DN anser säkert att de redan rättat till alla tänkbara interna fel genom att till exempel stärka sin faktakontroll. Andra medieföretag som Aftonbladet ordnar etikkurser för medarbetarna. Bolag som TV4 har låtit externa advokatbyrån Setterwalls utreda verksamheten och därefter sekretessbelägga slutrapporten. Vanligast är förstås att ansvariga förändrat arbetsrutinerna. Sådan bullshit som andra i samhället aldrig kommer undan med. Och så lägrar sig så småningom tystnaden och ersätts av ett nytt drev. Ropen skalla – avgå alla!
Tjenare Shakespeare – ur led är tiden, som sagt. Och ve att det är mediernas självpåtagna uppgift att försöka vrida den rätt igen.

ANNONS
Läs mer från News55 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
ANNONS