Jan Scherman: Hur kan Gardell komma undan med sitt budskap?

Heter man Jonas Gardell får man applåder när man först kräver kulturministerns avgång, sedan föreslår ett stoppdatum för alla covid-19-restriktioner och fortsätter med att slå fast att statsminister Löfven inte förstått någonting. Bravo! Och den som säger något däremot mals ner av hyllningskören.

När Kerstin Hessius, vd för tredje AP-fonden, redan i mars föreslog en bortre tidsgräns för alla påbud för att minska smittspridningen så blev hon däremot utskälld och snabbt avförd från den offentliga diskussionen om krisen. Tummen ned, burop och visslingar!

Gardell och Hessius förkroppsligar en outtalad justitia som skymmer sakfrågorna och istället premierar ytligheter såsom personlig popularitet och rätt medialt nätverk. I detta rättssystem finns förstås också de kastlösa. Det är de gråa och anonyma kollektiven. T.ex de äldre. Eller vårdpersonal på äldreboenden. Invandrare är sedan länge ett sådan enhetligt och anonymt kollektiv. Gardell och Hessius tänker inte på de kastlösa. De slåss för sina egna särintressen, men bemöts helt olika. 

Varför kommer Jonas Gardell undan? 

Är det för att en hel bransch, för att använda Gardells ord, är på väg att gå under? Kulturbranschen. Låter inte troligt. Kerstin Hessius pekade också på undergång. I hennes fall för en rad branscher – flygindustrin, bilindustrin, företag som producerar för export, hotell och restauranger med flera. 

Men det är klart att kulturen väcker mer sympati än exportindustrin. Det är reflexmässigt synd om Dregen, Jill Johnson och Benjamin Ingrosso som plockat ut corona-stöd trots miljoner på sina företagskonton. Och jättesynd om Gardell. En direktör har inte en chans i den matchen. Inte ens en kvinnlig direktör. Hjälper inte om hon nyanserar sitt resonemang och talar om komplikationer med ett stopp-datum, och efterlyser en mer allmän förståelse för näringslivets läge från de politiska beslutsfattarna. Gardell mot Hessius, 3 – 0. Game, set och match till den mediale mannen. 

Det är inte så att Gardell inte pekar på något oviktigt. Tvärtom. Teatrar går på knäna, musiker får inga uppdrag, skådespelare sitter hemma och kulturministern har varit passiv, senfärdig och snål med sitt stöd. Max 50 personer på offentligt möte är en stelbent regel som slår snett där krogar och varuhus går fria alltmedan konserter och idrottsevent inte tillåts göra kontrollerade undantag. 

Men Hessius har ju dragit samma ödessymfoni, och bara fått mothugg. Minns henne i debatt i SVT:s Agenda – avbruten och sågad längs fotknölarna. Både folkhälsoexperten Johan Giesecke och programledaren Anna Hedenmo smattrade på med kritiska frågor. Hessius är inte direkt medial, lite butter och minst av allt snabb och skicklig i repliken. Hennes meriter är jobb på kapitalförvaltningsbolaget Alfred Berg, vd på Stockholmsbörsen och nu bas för tredje AP-fonden. Det är bara minus i cv:n när man ska stå till svars offentligt för sina tankar om coronan. Lite av kapitalets lakej, som det hette förr i tiden. Följaktligen får Hessius inga insmickrande frågor av reporterkompisar. Hon har förmodligen inte några sådana. Sålunda blev hon en illasinnad maktmänniska som satte kapitalets intressen före folkhälsan. 

Vad visste hon om viruset och hur kunde någon överhuvudtaget sätta ett stoppdatum för restriktionerna? Tanken tokförklarades. Samma tanke som sedan Gardell också framförde. Men Gardells nödrop fick omedelbart minister Amanda Linds öra. Det kommer mer pengar och Gardell kunde fortsätta sitt korståg med krav på ett datum för återgång till ett normalt liv med så stora sammankomster som det finns biljetter till. Inga besvärliga motfrågor om Gardells syn på smittriskerna eller svårigheten att just fixera tidpunkt för möjligheten att åter njuta av utsålda konserter och teatrar. När sedan besluten inte kommit är det bara för Gardell att sopa till statsministern. Gardell hanteras varligt av för honom välbekanta kulturreportrar. Han är liksom en i gänget – älskvärd genom att vara bitsk och underhållande på samma gång. Verbal och teatral. Kulturkonglomeratet håller varandra om ryggen. Eller? Kerstin Hessius är för längesedan utvisad av en högljudd medial visselkonsert. 

Spelet blir än mer intressant när någon utanför området kastar sig in i debatten och kritiserar Gardell. När DN:s politiska redaktör Amanda Sokolnicki häromdagen skrev att Gardell är mer än lovligt självupptagen och verkar okunnig om att ett virus härjar i hus och hem så är det en prinsessa på ärten som i falsett utropar att kritiken är ”lögnaktig och infam”.  Gardell får en rad kulturpotentater att skrida till hans försvar. Även sportjournalister ger honom sin sympati, kanske för att Gardells krav på att lätta 50-gränsen kan gynna idrotten. Kritiken kallas för kulturförakt och Amanda Sokolnicki som kritiserat har gjort sig skyldig till ett illasinnat påhopp. Hjälten är som det heter på engelska untouchable. Självklart inget snack om att dennes önskan om lättnad på restriktionerna kan öka risken för en andra våg och ännu fler smittade och avlidna.

I mediernas värld är vi som sagt alla olika. 

Konsekvensen av denna justitia blir inte bara att samma typ av förslag – stoppdatum för restriktionerna – bemöts helt olika beroende på vem som är avsändare. Följden är också att de som har svårt att bli synliga i pandemin försvinner allt längre bort i pereferin. 

De som inte förfogar över de megafoner Gardell och Hessius har, även om sistnämnda blivit tystad, hörs knappt alls. 

1,6 miljoner människor är 70+ och har ingen Gardell som drar till sig all uppmärksamhet. Dessa miljoner människor är sedan början av mars uppmanande att hålla sig isolerade. Här finns det de som fått lämna sina jobb, här finns det de som behöver vård, de som lever på äldreboenden och andra som vårdas på sjukhus. Här finns många av samhällets svagaste och många av dem med minst ekonomiska resurser. Här saknar alla sina anhöriga och vänner. Hur mår äldrevårdens och sjukvårdens personal,  alla hjältar som också vill ha en röst som hörs och syns? Alla de som med fasa ser på hur lättade restriktioner kan leda till en ny smittvåg med ett nytt omänskligt tryck på vården.

De kastlösas växande kompani har reducerats till ett grått kollektiv. Diskussionen om hur dessa ska återfå ett värdigt liv går om intet i kakafonin som uppstår kring dem med de starkaste rösterna.

Kulturarbetarnas kris är definitivt viktig. Därvidlag har Gardell rätt. Liksom Hessius i hennes beskrivningar av enskilda privata företag som går under. Men det finns fler som är i kris. Fler som blivit utkastade i arbetslöshet. Fler som behöver få ventilera hur återgången till ett normalt liv och arbetsliv ska kunna gå till. Hur skadorna ska överkommas. Hur saknaden efter nära och kära ska bli uthärdlig.

Inbillade mig för längesedan, när jag gick min journalistutbildning, att en av mediernas viktigaste uppgifter var att ge just de röstsvaga en röst. Att de som saknade megafon, eller plattform som det heter idag, skulle få hjälp att nå fram i mediernas värld.

Men det var, som sagt, längesedan. Och det är klart att när Jonas Gardell tar ton så klickar det. Det gör det också momentant när en Hessius avrättas och förpassas till tystnad. Mycket mer än när någon i ett stort och äldre kollektiv berättar om att corona-isoleringen gjort att livets mening har upphört. 

Det är olika för olika människor i mediernas värld.