Varför tror alla karlar att de kan grilla?

Fast, det ska villigt erkännas, jag är ingen bra grillare. Jag har c:a 20 böcker om grillning men har uppenbarligen inte fattat mycket.

En sak som i alla fall brukar lyckas är grillad lax. Provat det? Gör så här: pensla portionsbitar av laxfilé – skinnet ska vara kvar – med någon god olja. Salta och lägg bitarna mellan grillgaller. Hårdgrilla på skinnsidan och vänd. Låt andra sidan få vackert grillmönster. De färdiga bitarna ska bara vara nätt och jämnt genomgrillade.

Gör ett gott citronsmör med både citronsaft och rivet citronskal samt lite cayennepeppar. Servera med färskpotatis, dill och lättkokta sockerärter. Det blir himmelskt.

Men kött tycker jag är svårare. Där har jag många övermän.

Skriver alltså män och undrar samtidigt varför det mest är karlar som grillar. Ska det vara speciellt manligt?

Det finns herrar som knappt kan steka ett ägg, men lik förbenat ska de grilla. Varför då?

Två som verkligen är duktiga är vår kompis Göran och vår son Kasper. Den senare knäcker farsan alla dar i veckan.

Men det finns också en man som heter Ove. En annan kompis. Han grillar i en egen division. Och det är inte elitserien.

Historien om hans bravader vid grillen en midsommarafton för ett antal år sen har jag haft mycket glädje av, den har räddat många kåserier. Det var i korthet så här:

Vi var ett gäng som hade bestämt att dela på de gastronomiska uppgifterna. Vem skulle sköta grillen?

-Det fixar jag! Hojtade Ove med stor självsäkerhet.

Sagt och gjort. Han placerades i en solstol vid grillen bakom huset.

Efter en timme började det lukta bränt. Några fattade misstankar, gick runt till baksidan och hittade Ove i stolen – djupt och lyckligt sovande. Medan kolsvarta, kremerade köttbitar spred en kraftig, benspyrenmättad stank över nejden.

Det blev korv den kvällen.

Och, Ove, allt är numera förlåtet.

Men jag undrar fortfarande: varför tror alla karlar att de kan grilla?