Aina Bergvall: Vår glömska är Putins vän

Nyss var vi alla uppfyllda av Ukrainas blodiga öde. Rapporterna från kriget dominerade alla medier, varenda människa pratade om det, fällde några tårar faktiskt, vi sörjde, förfasade oss och skickade en slant till en hjälporganisation för att i någon mån lindra det dåliga samvetet.

Idag verkar kriget vara en normal del av vår vardag. Mer än två månader har gått. Tusentals civila har dödats, barn och vuxna, långt fler ur de stridande styrkorna på båda sidor. Läget vid fronten är oklart. Exakta siffror för krigets offer lär vi aldrig få, fast vi kan nog lugnt utgå från att de som presenteras är tilltagna i underkant. Att ryska soldater begravs i hemlighet förvånar ingen. 

Nu är reportagen från städerna vi nyligen inte visste fanns, som Mariupol och Lviv, inte längre en förstanyhet i vare sig radio, press eller tv. Det finns inhemska frågor att intressera sig för, som Nato-medlemskap, skola, pensioner och kändisskvaller. Vi lever vidare: letar vårtecken, sätter frön till sommarens luktärter och tomater, försöker hitta på middagsmat, tittar på “Let’s dance”, planerar studentfirande och ser kanske till och med fram mot ett sommarbröllop. Och så klagar vi förstås på bensin- och dieselpriset – hur var det nu förresten, hade inte det också något med Ukraina att göra? Skamligt dyrt har det blivit i alla fall! Suck… 

Fläckvis tränger ändå bilderna igenom. Ukrainarna verkar också på något vis ha anpassat sig, trots att deras värld är krossad. Vi ser människor som försöker röja i den bråte som ryska bomber orsakat. Ett hopplöst arbete. Hör berättelser om splittrade familjer, om omätbar skräck. Folk på flykt saknar mat, mediciner, tak över huvudet, vatten till och med. Rader av döda kroppar väntar på att komma i jorden. Så ser Ukrainas nya vardag ut. 

Landets demokratiskt valde president Volodomir Zelensky, mannen som gått från att vara tv-idol till nationalhjälte, kämpar envetet för att omvärlden inte ska glömma utan tvärtom öka sitt stöd för hans land. Det är ingen lätt uppgift. Men han är ju förstås också smärtsamt medveten om att den ryska ockupationen av Krim inte längre förefaller uppröra särskilt många i väst. Åtta år har gått och den krisen verkar tämligen bortglömd bland oss som har den på betryggande avstånd. 

Att glömma är alltför lätt. Vår glömska är Putins vän. Ska vi verkligen låta det ske, igen och igen? Måste vi inte, i vår vardag, fortsätta tänka på – och protestera mot – det smutsiga kriget ryssarna för i Ukraina? Jo det måste vi!