Är det detta som kallas för utanförskap?

Han talar med en kompis. Högt.

”Jag skulle lätt kunna mörda honom. En så jävla trist typ. Jag skulle ta fem-sex år för mord bara för att bli av med honom.”

”Vet du hur många år man får för mord? Mer än fem? Jamen, det skulle man klara. Det är ju rätt bra i svenska fängelser. Jag skulle väl vara ute när jag är typ tjusex-tjusju.”

Min hjärna hettar. Tankarna snurrar. Är detta en stund när mitt civilkurage bör testas?

      LÄS MER: Madeleine uppmanar till civilkurage på utlandsresan

Blicken letar sig ut över bostadsområdet mitt över vägen. Lägenheterna i de nybyggda husen till vänster har sålts för många miljoner. Jag vet, för jag var där på visning. Mest av nyfikenhet. Flott som attan. Mycket speciella hus. De ser ut som pizzakartonger som staplats lite hipp som happ mot himlen.

Simon & Thomas har inrett innandömet. Minns ni dem? De hade ett inredningsprogram i en tevekanal för några år sedan och de hade med sig en liten hund som vägrade gå och for som en trasselsudd i kopplet.

      LÄS MER: Jerry – hunden som fick Viking Line att se rött

När det första huset stod klart hade mäklaren lagt ut en röd matta till visningen. På den leddes nyfikna och presumtiva kunder in i entrén. Hissarna, taket och brevlådorna var guldfärgade. Vi bländades. Simon & Thomas var ju alltid vågade i sin stil.

Nu är båda husen färdiga, de svindyra lägenheterna sålda och hela torget genomgår en omfattande förvandling. Det som för bara ett par år sedan var nergånget 50-tal, öde tristess och i klass med en sovjetisk förort är på väg att bli trendigt och tjusigt. En plats för yngre framgångsrika familjer som vill ha lite grönska på lagom avstånd när de tar en liten tur med barnvagnen.

Han som sitter bredvid mig och talar om att han lätt kan mörda en person i sin nära omgivning, vad gör han här? Har han tränat i lokalen bakom ryggen på oss, stället där jag brukar se unga män med överdimensionerade muskler? Där ser det fortfarande ut som för några år sedan, och den entrén är inte guldfärgad.

      LÄS MER: Livet är inte bara röda små sommarstugor, lyckade middagar och retuscherade leenden

Jag brottas ännu med tanken i mitt huvud. Ska jag säga något till den unge mannen, som med sin kompis fortfarande ältar tankarna om att få mörda den han så starkt ogillar.

Innan jag gick hemifrån lyssnade jag på Lunchekot, som rapporterade från rättegången i Göteborg. Där står ju åtta unga män åtalade för dubbelmord, 19-28 år unga. I mars förra året rusade de in på en restaurang i Biskopsgården. Maskerade och utrustade med kalasjnikovs sköt de vilt omkring sig. En uppgörelse mellan två kriminella gäng, sägs det.

När jag i inslaget hörde åklagaren förhöra en av de unga männen var det en ljus, pojkaktig röst som svarade. Nej, han svarade inte. Han försökte sätta åklagaren på plats. ”Det räcker nu!”, ”Fortsätt med nästa fråga!” Och åklagaren sa vänligt: ”Så du vill inte svara?” ”Nej!” sa pojkrösten trotsigt.

Och åklagaren gav sig.

      LÄS MER: Jag är oroligare än någonsin för framtiden

Jag kände samma isande ilska, blandad med sorg och rädsla, när jag hörde det som när jag nu hör den unge mannen prata i sin mobil. Är det detta som med det nya modeordet kallas för utanförskap? Ett samhälle där klyftorna växt sig så stora att den enes hänsyn blir ett offer för den andres tro att överlevnad och respekt handlar om att släcka liv och trotsa rättsskipningen?

Bussen kommer.

Jag slipper agera, slipper testa mitt civilkurage.

Den unge mannen går framför mig och fortsätter att gapa om sin längtan att mörda.