Då får minnen ett särskilt skimmer

Lena Adelsohn Liljeroth

Annons

www.krisinformation.se

Annons

www.krisinformation.se

När är man egentligen ”äldre”? Som barn tyckte jag att kompisarnas föräldrar var uråldriga. De var väl runt 35… Våra barnbarn skulle säkert säga att vi står vid gravens brant. Eller också bryr de sig inte, så länge vi tycker det är kul att leka.

Min man, 70+, funderade tidigare inte särskilt mycket på sin ålder. Livet travade på och det fanns mycket roligt att se fram emot.

Så kom den där smittan. Plötsligt blev åldern en belastning och media och myndigheter eldade på. ”Riskgrupp. Håll er inne. Träffa ingen. Krama för guds skull inte barnbarnen. Besök inte affärer. Undvik restauranger. Gå inte på museer. Res ingenstans om det inte är absolut nödvändigt. Sluta leva.”

Min man suckar och tycker att han blev gammal över en dag.  Det tycker ju inte jag men hans ledsnad smittade förstås av sig.  Jag började också fundera på min ålder, 60+.  

Jag tittar gärna på gamla släktfoton, försöker spåra gemensamma drag och tänker allt oftare på hur deras liv tedde sig. Vid 60 var mina far-och morföräldrar riktigt gamla, både i sinne och i klädsel. Att några av dem sedan kom att bli nästan hundra år gamla är en annan sak. Men jag tror ändå inte att åldern stressade dem, ingen krävde att de skulle vara käcka och ”ungdomliga”. 

Kanske är man ”äldre” när minnen av sådant som ligger långt tillbaka får ett alldeles särskilt skimmer.  Min 87-åriga styvmor konstaterar att hon ofta tänker på ”förr”, sin egen barndom och uppväxt. Många minnen kommer tillbaka. ”Det är riktigt roligt, förstår du!”

Jo, jag tror att jag förstår. Jag börjar också tänka tillbaka och vårdar ömt olika barndomsminnen. I ett särskilt skåp förvarar jag gamla foton, brev och dagböcker. Några är mina egna men det mesta tillhör äldre släktingar födda under 1800-talet. 

Jag gör mig allt oftare ärenden till Skåpet, som tillhört min morfarsfar, född 1844. 

Genom hans dagböcker har jag fått inblick i en helt främmande värld, som innehöll en klassresa genom Fattigsverige och storstrejken 1909 men också sorg över barn som drunknat och barn som utvandrat till USA. 

Liknande arv och historier bär de flesta svenskar på. Även om min resterande tid i detta liv blir allt kortare känns det ändå – tack vare historierna om äldre familjemedlemmar – allt rikare. Länkarna i kedjan blir fler. 

Ända sedan 9-årsåldern har jag skrivit dagbok. De har blivit många med åren, dagböckerna. Med rodnande kinder och lätt skamkänsla läser jag mina tankar från tidiga ungdomsår. Kläder, smink, hångel och så tio-i-topp-listor över de sötaste killarna i skolan… 

Men skamkänslan kommer också av de olika liv min morfarsfar och jag hade när vi båda var i 16-årsåldern. Han, en faderlös yngling, som tillsammans med en syster, tog sig till fots från Värnamo till Stockholm och lärde sig muraryrket hos en släkting. Jag, en lagom bortskämd stadstjej, som inte behövt sakna något materiellt och som kunde deppa ihop över inställda fester. 

Nä, jag måste nog bränna dagböckerna. 

Eller också ska jag så småningom läsa högt ur dem för barnbarnen. Skratta och förlåta mig själv. Jag borde vara tillräckligt gammal och mogen för det. 

Annons

Annons

Lena Adelsohn Liljeroth
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons