Äldre måste få råd att sköta tänderna bättre

Jag är nog lite unik där. Min gamla tandläkare Thomas säger att han bara stött på fem såna som jag under hela sin karriär. Men faktum kvarstår: att gå till tandläkaren behöver inte vara särskilt ångestladdat i dag. Jag tycker t.o.m. att det kan vara ganska trevligt.

Annat var det förr. Hos skoltandläkaren var man nära att tappa medvetandet av ren fasa.

I början av femtitalet fick vi folkskoleelever gå på tandvård en gång per år. Den utfördes av bastanta tanter, som – om de var på gott humör – gav oss darrande små patienter en halv magnecyl innan de vevade igång den gamla borrmaskinen och vällustigt hängde sig över den med all sin imponerade kroppstyngd medan den sakta snurrade sig in i de kariesghetton som etablerat sig i barnamunnen efter alltför mycket godissnaskande.

Dagens tandvård är bara beröm värd. Kruxet är bara att smakar det så kostar det.

Många, ofta äldre med knaper pension, drar sig för att gå till tandläkaren av ekonomiska skäl. De hamnar i en ond cirkel. Ju längre man väntar, desto sämre blir tänderna, och desto mer kostar det att ta itu med eländet.

Därför är 65+reformen värd allt stöd. Du har kanske läst om den och uppropet om en tusenlapp extra i tandvårdsbidrag till seniorer? Det bidraget är en bra början. Förhoppningsvis kan den slanten göra skillnad för den som tvekar att ta itu med sina tandproblem. Få fler att ta steget in till tandvården, starta en process som så småningom ger även äldre en fullgod  tandhälsa.

Jag hade en gång en gammal släkting, en dam som var stilig och välvårdad men som levde under rätt knappa förhållanden. Det var bara en sak: hon luktade förfärligt illa i munnen!

Ingen ville, eller vågade, berätta det för henne. Men kanske hade en ekonomisk puff in i tandvården kunnat hjälpa henne att bli av med sitt problem, som alla visste om utom hon själv.

Låt oss börja med den där tusenlappen. Så snart som möjligt.

Det är val i höst. Vilka politiker hänger på?