News55
Detta är en sponsrad artikel

Det är dags att se idrotten för vad den verkligen är!

Artikelbild
Lena Adelsohn Liljeroth
Lena Adelsohn Liljeroth
Uppdaterad: 14 aug. 2016Publicerad: 14 aug. 2016

Hur ska man idag värdera idrotten? Är det inte dags att riva av det romantiska skimmer som vi ofta klär den i? Det undrar Lena Adelsohn Liljeroth, i dagens erfarna tanke.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Idrotten omsätter enorma summor. I TV-rättigheter, sportkläder, reklam, anläggningar, resor, löner och biljetter. Idrott är hälsa, spänning och vänskap – men också mutor, dopning och höga bevakningskostnader.

      LÄS MER: Riggade matcher – en dödlig cocktail för idrotten

Över tre miljoner svenskar är förvisso medlemmar i någon idrottsförening och en halv miljon unga och gamla arbetar frivilligt med styrelsearbete, som volontärer, tränare eller ledare. Det gör idrotten till vår största folkrörelse. Samtidigt orsakar idrotten stora kostnader för samhället; i kroppsskador, sjukskrivningar, våld.

      LÄS MER: OS borde vara en rättighet för alla tv-tittare

Idrott handlar också om känslor, starka känslor. För inte så länge sedan var det folkfest när olika lag möttes i fotboll och hockey. Nu vägrar allt fler, inte minst barnfamiljer, att sitta på läktarna och tvingas lyssna till hatramsor och sexuella, homofobiska eller rasistiska tillmälen.

För idrottens skull måste här till en förändring. Den negativa supporterkulturen måste bort. De lagändringar som Alliansregeringen föreslog, och som nuvarande regering arbetar vidare med, kan jämte klubbarnas interna arbete förhoppningsvis vända trenden. Jag håller tummarna för att RF:s ordförande Björn Eriksson orkar hålla ut!

      LÄS MER: Om långhopprep hade varit som fotboll

Vi kan byta religion, partner, yrkesbana och kön. Men vi supportrar håller fast vid våra idrottsklubbar. En gång Gaisare eller Djurgårdare – alltid Gaisare eller Djurgårdare. Samtidigt har många idrottsklubbar förvandlats till köp-och säljbolag.

ANNONS

Så vad betyder ett klubbmärke idag, när spelare och tränare är till salu till högstbjudande och kan spela för snart sagt vilket lag som helst, medan ungdomar som tränat i ur och skur och stolt burit matchtröja sedan 6-årsåldern sorteras bort när lagen ska ”toppas”?

      LÄS MER: “Jag blir generad när vuxna män ligger på gräsmattan och spelar teater”

Men ändå – idrotten är som ett världsspråk med gemensamma regler, vilket inte gäller i något annat sammanhang. Släng in en fotboll eller en basketboll bland ett gäng ungdomar från världens alla hörn, varenda en vet vad som ska göras. När människor från olika länder, med olika religioner och värderingar, ska försöka leva tillsammans så kan idrotten betyda mer än vi tror.

Under min tid som idrottsminister var problemet med tidiga elitsatsningar en brännande fråga. Vi lämnade därför redan 2009 en proposition till riksdagen och krävde bland annat att statens stöd till idrotten skulle kopplas till FN:s konvention om barnets rättigheter. Så skedde också. Men på detta område har många idrottsklubbar fortfarande ett gediget arbete framför sig.

      LÄS MER: Blod, svett och Zlatan fåfänga

De flesta barn i Sverige är någon gång med i en idrottsförening och får i bästa fall chansen att pröva flera olika idrotter. Fotbollen må vara stor men bara inom RF finns ett 70-tal olika sporter.

Men de som tidigt plockas ut som talanger, och som tränas hårt, tröttnar ofta efter ett par år och riskerar dessutom skador. De som lyckas och blir stjärnor har i allmänhet faktiskt börjat idrotta senare och dessutom tränat allsidigt.

Slutsatsen blir för min del att medaljer må röra oss till tårar, men någon lek är idrotten ändå inte. Den statligt sanktionerade dopningen i Ryssland är ännu ett sorgligt exempel på detta.

ANNONS

      FLER NYHETER: Mer för dig med livserfarenhet

ANNONS