News55
Detta är en sponsrad artikel

Det här går vi miste om när vi inte längre skriver brev

Artikelbild
Marianne Rundström
Marianne Rundström
Uppdaterad: 07 mars 2019Publicerad: 07 mars 2019

Jag hade precis läst färdigt Alex Schulmans strålande bok Bränn alla mina brev.  Som tur var, för barnbarnet Alex och för alla läsare som hyllar hans bok blev morfadern, Sven Stolpe inte bönhörd. Kärleksbreven mellan hans hustru Karin och sommarkärleken Olof Lagercranz fanns bevarade, liksom Sven Stolpes brevväxling med den hustru han straffade resten av sitt liv för hennes otrohet några korta sommmarveckor.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

I brevväxlingen söker Alex Schulman svaret på om morfaderns vrede kan ha gått i arv. Hur skulle han annars kunnat få svar när mormor, morfar, mamma eller pappa inte längre lever.

Hans bok väcker också en mängd frågor hos läsaren. Vi har vänt ut och in på den i min bokklubb och tvingats skärskåda egna tillkortakommanden och röja en och annan familjehemlighet.

Jag hade som sagt just läst klart den när bokförlaget Schildts och Söderströms presenterar sin vårutgivning.  Märta Tikkanens bok Jag måste skri… väcker stort intresse.  Det är hennes brevväxling med nära vännerna Åsa Moberg och Birgitta Stenberg.  Ännu ett exempel på hur litteraturen berikats av författare som själva publicerat – eller som i Schulmans fall- fått sin brevskörd offentliggjord av andra. För att breven har allmänintresse och något att säga läsaren.

Läs mer: Sverker Olofsson – Därför saknar jag brev i dagens digitala samhälle

August Strindbergs kärleksbrev till Siri von Essen,  Selma Lagerlöfs  42 000 brev som finns bevarade på Kungliga biblioteket och framåt. .. brevväxling är en betydande stomme, en egen genre  i skönlitteraturen där privata relationer finns bevarade i ett förklarat skimmer.

Men vad händer nu?  Hur ska korta sms, i bästa fall utskrivna mejl kunna ersätta nedskrivna kärleksepos i frankerade kuvert?

Kan vi ens längre uttrycka oss så att det skulle vara värt att publicera?  På 160 tecken i ett sms och även om det är mejl formulerar man sig kort och koncist. Ett ärende, oftast utan de känslor som berikar. Förgängliga rader som sällan eller aldrig bevaras.  Ibland till stor lycka eftersom vi lite till mans tenderar att trycka på sändknappen i affekt och raderna som aldrig borde sänts ändå når fram.

Vad är det framtida läsare och historieskrivningen  går miste om?  Och får formuleringskonsten en törn av just det flyktiga, det vi skriver kommer ändå inte att sparas och skärskådas i en framtid.

ANNONS

Jag älskar att få brev men ligger det ett handskrivet kuvert på hallmattan går det en ilning genom kroppen. Är någon död?  Nu är det allvar?

Jag tänkte att jag skulle skärpa mig och börja skriva brev igen (åtminstone upphöra med digitala julkort). Hitta tillbaks till den särskilda närhet som brev mellan vänner kan ge. Vänskap som faktiskt kan fördjupas  för att det kan vara lättare att uttrycka starka känslor i skrift än ansikte mot ansikte.

Men då slog Post Nord till igen.  Man siktar på att sluta dela ut posten varje dag…

ANNONS