Det här stör mig med Netflix (och de övriga streamingtjänsterna)

Netflix

Leif Schulman

Annons

www.krisinformation.se

Annons

www.krisinformation.se

Jag har ofta tänkt på Scheherazade denna vår och sommar. Hon är den sasanidiska vesirens dotter, känd från Tusen och en natt, som ska tillbringa en natt med den persiske storkungen för att i gryningen avrättas. För att undgå döden berättar hon en saga för den mäktige kungen. Hon väver in en saga i en annan och när gryningen kommer är kungen så spänd på hur det ska sluta så att han låter henne leva ytterligare ett dygn. Hon berättar en ny saga, och en ny saga som aldrig tar slut och till slut har Scheherazade berättat sagor i ett tusen och en natt, varefter den persiske kungen kapitulerar och gifter sig med henne.

Det är lätt att dra paralleller till dagens situation. I dagens coronakarantänliv underhåller vi oss med berättelser som aldrig tar slut för att skjuta upp tanken på vår död. Scheherazade är streamingstjänster som Netflix och HBO eller ljudboksföretag som Storytel, vars innehåll till största delen består av sagor utan slut.

Redan innan pandemin drabbade oss hade berättandet i framför allt tv-mediet ändrat karaktär. Det som tidigare kunde berättas i en kortversion drogs nu ut i evighetslånga serier. Tag till exempel historien om O J Simpson. 2016 dök en Netflix-dokumentär upp på fem avsnitt om honom. Samma år gjorde Fox i USA en serie i tio avsnitt om samma historia. Samma sak här hemma, gamla rättsfall som tidigare berättats i entimmes dokumentärer drogs nu ut i fyra-fem timslånga avsnitt.

I bokvärlden tyckte norska författaren att hans autofiktiva roman ”Min kamp” kunde dras ut till sex böcker. Triologier är en nygammal romanform som nu till exempel prisade Karin Smirnoff så framgångsrikt producerat med start i ”Jag for hem till min bror”. Alla goda ting är tre, tycks vara mottot i bokbranschen. Eller fler.

Och vad är dagens poddar om inte ett evighetslångt berättande (i bästa fall) utan slut? Vårt behov av att hålla berättandet igång tycks vara outtröttligt. Och ser man det rent affärsmässigt så stämmer det. Alla de 30 olika streamingtjänster som finns i Norden har alla haft en kraftig ökning av kunder. Viaplay rapporterade 25 procents ökning redan i mars och Storytel dubblerade antal nya kunder de sista två veckorna i mars.

Samtidigt pumpar streamingjättarna ut nya serier i jämn takt. Gemensamt för dem alla är att de, likt Scheherazades sagor, aldrig tar slut. För oss som är vana vid gamla tiders berättelser med början, mitt och slut finns det numera väldigt få alternativ. Alla serier har ett öppet slut, det finns ingen som säger ”Snipp, snapp, snut och så var sagan slut”. Det klassiska The End har ersatts av To be continued.

Det är ganska frustrerande att som konsument följa en serie i tio delar och sedan lämnas i ovisshet och med ett stort frågetecken. Till och med det som utannonseras som miniserie, där man förväntar sig ett avslut, har numera diffusa slutscener som mynnar ut i ett tomt intet. Vågar inte tv-branschen sätta punkt? Den bakomliggande orsaken till detta är förstås kommersiella skäl. När en serie produceras vet man inte om hur den kommer att tas emot av publiken. Blir den en succé beställer man direkt en ny säsong och då gäller det att ha producerat ett slut som det går att bygga vidare på.

Det hela leder till fenomenet ”binge-watching” där konsumenten passivt maratontittar på serier som aldrig tar slut, säsong efter säsong, och till slut uppvisar ett klart fall av skärmberoende.

Själv längtar jag bara efter en serie som börjar med ”Det var en gång..” och gärna slutar med ”..och så levde de lyckliga i alla sina dar.” I en tid av ovisshet vill jag ha berättelser som inte lämnar mig i sticket utan ger mig ett avslut.

Jag skulle rekommendera att gå till klassikerna. Svenska litteraturhistorien är full av klassiker skrivna av Strindberg, Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren. Gripande och spännande berättelser med början, mitt och slut. Eller varför inte återupptäcka dramaklassiker med rejält avslutade berättelser? Shakespeare visste vad han gjorde då han skrev verk som Hamlet och Romeo och Julia. Genom att ta död på alla i slutet lämnas inga öppningar för fortsättningar.

Annons

Annons

Leif Schulman
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons