Efter femtio år, nu banne mej - jag ska bli en kvinna som kan crawla!

Hon kommer gående utmed poolkanten. En stadig kvinna i stadig baddräkt. Kortklippt. Bred ryggtavla. En av många storvuxna européer i detta land där de asiatiska kvinnorna är docksmå och har 34 i skor.

Den stora kvinnan smörjer in sig med solkräm, raska och konsekventa tag. Sätter händerna höfterfäst och blickar ut över poolen. Sedan slår hon sig ner i solstolen.

Efter någon timme reser hon sig, tar några djupa andetag, kliver fram till bassängkanten och dyker i.

      LÄS MER: 71-åringen som både löper och modellar

Hon glider under vattnet, länge. Bryter så småningom vattenytan. Rytmiskt låter hon sedan den ena armen skära vattenytan, sedan den andra. Kroppen ligger helt vågrätt. Benen pendlar upp och ner. Små, små rörelser precis under ytan.

Den kraftiga och stadiga kvinnan har förvandlats till en delfin, en varelse som är ett med vattnet. Som är hemma där. Längd efter längd glider hon fram. Inget plask, inga stön. Hon vrider huvudet när hon behöver ta in luft, ljudlösa inandningar. Eleganta vändningar, en ny längd.

Jag vill också!

Någon gång för över sextio år sedan lärde jag mig simma mellan två stenar. Gjorde så som jag sett andra göra. Det kallas bröstsim.

I mina tonår gjorde svenska simmartjejer succé i världen med flera simsätt. Inte bara bröst- utan också fjärilsim. Och så crawlade de! Vi såg dem på den svartvita lilla teven. De for fram i bassängen som om de vore födda i vatten.

Själv kavade jag på i livet med mitt långsamma simsätt och fick ont i nacken för att jag inte ville blöta håret.

      LÄS MER: Min gråtfyllda flykt ut ur Zumbasalen

Vid sjuttio har jag insett att jag inte vill vara en Lucy Jordan, som Marianne Faithfull sjöng om. Som bara var trettiosju när hon insåg att hon aldrig skulle åka sportbil i Paris och känna den varma vinden i håret.

Det är helt ok att det där med sportbil inte blivit av, och jag har ingen större längtan till Paris heller. Inte numera.

Men varför nappade jag inte på erbjudandet jag en gång fick? Att gratis gå på ett yrkesinriktat universitet i den stan. Jag var för ängslig. För rädd att en dag inte ha mat för dagen. Varför var jag inte lika oförvägen som de unga som senare packade en ryggsäck och for ut i världen?

En liten flicka jag känner vill gå både balettskola och i musikklass. Hennes mamma är orolig. Är flickan för överambitiös? Själv tänker jag att den lilla är lycklig. För att hon vill och vågar.

Jag ångrar sällan det jag gjorde. Det gav mig fina barn. Erfarenheter som ibland var smärtsamma, men möjligen gjorde mig lite klokare. Däremot kan jag sörja det jag aldrig gjorde. Eller inte vågade göra.

      LÄS MER: “Jag är ett levande bevis på att det aldrig är för sent”

Det finns fortfarande sånt jag drömmer om att kunna. Och nu har jag bestämt mig. Jag ska bli som hon. Hon som glider fram i vattnet nedanför mina fötter. Jag ska bli en kvinna som kan crawla.

Dagen därpå börjar jag på kurs hos mannen i stolen bredvid. Poolen är tom. Det är han och jag. Inga domare på rad.

Jag har två armar, två ben och två fötter.

En arm i taget, skär ner dem i vattnet! Glöm benen så länge. Säger läraren.

Så huvudet. Vrid åt sidan och andas in när lungorna behöver luft. Sedan ner med skallen. Andas ut under vattnet. Lite i taget.

Jag försöker. Lär mig lite i taget. Men jag får inte ihop alla bitarna.

Om ett litet barn kan lära sig gå ska väl jag kunna lära mig crawla.

I morgon är en ny dag.