Elfving: Därför var Svante Thuresson unik

Jag trodde att Svante Thuresson skulle bli 100, eller mer. Fortfarande en bra bit efter fyllda 80 hade han samma suveräna sammetsröst och samma glittrande buspojksblick.

Men nu, vid 84, tog allt slut, och det är lika chockartat som bedrövligt. När man mötte honom såg man inte spåren av några ålderskrämpor.

Svante var unik på minst två sätt;

Rösten. Den var oslagbar.

Och vänligheten. Som var alltigenom äkta, jag tror inte ens att han kunde stava till divalater.

I jobbet hade vi först kontakt på 70-talet. Svante var jazzkillen som också erövrade Svensktoppen, och det kändes stort att få intervjua honom.

Och vilka låtar han sjöng! Noaks ark, Leva mitt liv, Den sista valsen… 

Och Svante har sjungit sig igenom nästan hela vårt vuxna liv, vi som är seniorer. Senast vi träffades var på en P4-konsert i Berwaldhallen för ett par år sen. Vad gör du med rösten? frågade jag. Den är ju nästan bättre än för 40 år sen!

-Jag gör ingenting. Övar en del, förstås. Annars sköter rösten sig själv. Den håller.

Svante mötte man inte bara i jobbet. Hade man den goda smaken att gå på Djurgårdens fotbolls- och hockeymatcher sprang man ofta på honom i pauserna. Han höll låg profil, klädd i DIF-luva och blårandig halsduk. VIP-läktaren var inget för honom. 

Han var också killen som alltid ställde upp:

-Skulle du vilja åka med på en finlandskryssning och prata och sjunga för pensionärer?

-Självklart! När åker vi?

Det behöver knappast tilläggas att Svante charmade alla.

Det är så många av de gamla idolerna som försvinner in i evigheten nu. Svante Thuressons oväntade avsked gör mig speciellt bedrövad. 

Men även om “Den sista valsen” klingat ut kommer jag alltid att kunna känna den smekas fram av Svantes sköna stämma.