Finns det läckor i Akademien?

I SVT:s kulturnyheter valde chefens katt den matskål som matte, Eva Beckman, satt vitryskans namn på, trots att det fanns fyra andra läckerheter uppdukade. Fler djur har gjort samma sak, i massmedias tjänst. Ibland har de haft rätt, ibland inte. Men andra, ”riktiga” experter deltar förstås också i tippandet. Ibland har de haft rätt, ibland inte.

Hur kan det då vara möjligt att så många litteraturkännare ändå har så fina tentakler att de på sina listor över presumtiva pristagare år efter år faktiskt har det hetaste namnet med, det som faktiskt får priset?

Jo, naturligtvis för att de är belästa, känner igen en lysande text när de möter den, läser av trender som regerar världen över, finner viktiga budskap, funderar kring ”den geografiska rättvisan” och alltså prisens spridning. Alla bokläsare har sina favoriter, ett och annat udda namn kan alltså också poppa upp.

 Men den stora frågan, den som ofta dyker upp, det är: finns det läckor i akademien? Svaret blir undantagslöst nej om frågan ställs till någon som på minsta vis kan anses inblandad. Ebba Witt-Brattström försäkrade medan hon var gift med Horace Engdahl, då ständig sekreterare för De Aderton, att hon inte hade en susning.

Dagens Nyheter är noga med att påpeka i dagens tidning att man inte haft någon som helst glädje av att den nya sekreteraren medarbetat i tidningen. Till exempel.

Fast 1982 tror jag nog att det fanns en spricka i sekretessen. Jag befann mig i Miami när telefonen ringde.

– Ta reda på var Gabriel Garcia Marquez finns och se till att du är hos honom i morgon bitti, löd den tydliga ordern från Rapport-redaktionen.

– Han får Nobelpriset.

Snabbt packade jag väskan, bokade flygbiljett till Mexico City, där den colombianske författaren hade en av sina bostäder. Fick också tag i kollegor från tysk tv som kunde hjälpa mig med teknik.

I den svarta morgonen stod vi på plats. Hörde telefonen där inne ringa. Ljus tändes, huset vaknade. Jag väntade en kort stund innan jag ringde på. Han tog emot i mörkblå morgonrock, strålande lycklig. Ifrågasatte inte ett ögonblick varför Sveriges Television stod på hans tröskel innan vare sig han själv eller världen visste om upphöjelsen.

Jag fick min intervju. Garcia Marquez lät sig bara avbrytas av ett av alla gratulationssamtal som började strömma in. Det var Colombias president.

– Äntligen, herr president, äntligen har vi ett Nobel-pris i Colombia! ropade den lycklige.

Jo visst fanns det en extra poäng i att priset tidigare hade hamnat såväl i Guatemala (Miguel Angel Asturias 1967) som i Chile två gånger (Gabriela Mistral 1945, Pablo Neruda 1971) medan övriga latinamerikanska länder väntade på sin tur och i den kön hade nu Colombia kommit fram.

Men vem som pekade åt rätt håll den där gången, det vet jag – som tur är – inte. Har heller aldrig försökt ta reda på det. Källskyddet gäller. Vilket i princip betyder att det står fritt för vilken akademiledamot som helst, eller någon akademien närstående, att tipsa om pristagaren.

Fast risken att bli avslöjad ändå, och hamna i den intellektuella skamvrån, fungerar nog som en effektiv spärr. Och tänk så tråkigt det vore för vadslagningsfirmorna och kulturredaktörerna som frossar i favoritlistor. Även om förlag och bokhandlare skulle kunna dra nytta av en handfast hint …

 Så 2015 års Nobelpristagare Svetlana Aleksijevitj var säkert tippad blott och bart för sina meriters skull. ”För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid” står det i prismotiveringen.