Hockey var stort, roligt och rent av lite viktigt - men nu?

Det är alltså dags för VM i ishockey som spelas i Tyskland och Frankrike mellan den 5 och 21 maj.

Jasså, låter det nästan som en nyhet i dina öron?

Det tror jag inte är ett skvatt ovanligt.

Annat var det förr i världen. Vi kunde namnen och kände igen alla i Tre Kronor, inklusive gänget på ledar- och avbytarbänken. Vi sade ”hoooonom” och alla visste att vi menade Rolle Stoltz. Vi hyllade Nedomansky och hans tjeckoslovakiska lagkamrater inte bara för skicklighet med pucken, utan för att de slog invasionsmakten/ärkefienden Sovjetunionen. Men de stora ryssarna kunde vi också, och USA:s bästa kedjor var värda all beundran.

På hemmaplan stod vi och halvt frös ihjäl vid rinkar utan tak. Alla matcher som sändes i tv såg vi, kommenterade i soffan, ifrågasatte domslut, skrek ”slashing!” långt innan det var avblåst.

Hockey var stort, hockey var roligt, hockey var rent av lite viktigt. Det var oftast trångt på läktarna, allsvenskan (som det hette fram till 1976) följdes noggrant i alla medier, fansen jublade och grät lika högljutt beroende på hur matcherna slutade. Ishockey var något av en nationalsport, som engagerade massorna.

I dag är det annorlunda. Visst, det finns fortfarande en publik, fanklubbar, medietäckning. Men folkets kärlek är uttunnad. Varför blev det så?

Förklaringarna är naturligtvis flera. En är att Tre Kronor, det finaste gänget, inte längre tog de där guldmedaljerna vi ville ha. 2013 var undantaget, och då firades VM-guldet ordentligt. För att snabbt falla i glömska. Fast jag tror att det finns en annan sak som gör att entusiasternas skara krympt, också att fler och kanske framför allt kvinnor, numera vänder ryggen till isen när det drar ihop sig till nedsläpp.

Det handlar om våldet. Tacklat har hockeyspelare alltid gjort, tacklingar hör till spelet. Handgemäng har vi sett genom åren. Men det har bara blivit grövre och grövre, det där hockeyvåldet, lett till allvarliga personskador och i något fall till döden (dock inte i Sverige, tack och lov). Nu trycker spelarna upp varandra mot sargen så det dånar, man tror att de ska fortsätta upp på läktaren av bara farten. Tacklingarna är stenhårda, skoningslösa, sett från åskådarplats påminner det om mordförsök i en dålig tv-deckare. Och då vet vi ändå att här handlar det om killar (och tjejer, men i damhockeyn går det lite lugnare till) som är inkapslade i olika skydd.

Jag minns en match, det kan ha varit 1966, i Arvika. I det ena laget spelade Per-Åke, vi hoppar över efternamnet. Han var känd för sitt heta humör rent generellt. Men nu gjorde han något vi aldrig tidigare sett: förlorar en tekning och blir så förbannad att han åker ikapp sin mer framgångsrike motståndare, lyckas slita av honom hjälmen, klipper till honom i skallen med klubban, trycker ner hjälmen på hans huvud igen och åker därifrån. Vi som såg på trodde inte våra ögon. Så rått! Rena överfallet!

Jämför med det som utspelar sig i dag och incidenten från 60-talet framstår ungefär lika allvarlig som ett dagisbus (ok, nu tog jag i …).

Blev Per-Åke utvisad? Självklart. Slutade han snart med hockey? Självklart. Sportsmanship hör hemma även i de lägsta divisionerna.

Men i de högsta serierna verkar det vara bortglömt. Och jag tror att det är en stor anledning till att vi som förr älskade hockey numera tittar på helt andra idrotter.

Vi har mer än nog av ”riktigt” våld omkring oss, utan hockey. Hur kul är det att vara åsyna vittne till regelrätt misshandel, i direktsändning? Folk slåss, krigar rent av på liv och död, och då inte om en fjuttig puck.

Vilket inte hindrar att jag önskar Tre Kronor lycka till i VM-turneringen. Men mycket mer än så blir det inte.