News55

I glädjens tid blir sorgen efter pappa extra stor

Artikelbild
Foto: Privat / Gorm Kallestad (NTB scanpix / TT)
Ana Martinez
Ana Martinez
Uppdaterad: 09 apr. 2024Publicerad: 23 dec. 2016

Det är den glada juletiden. Hela Sverige tänder ljus, jagar julklappar och pratar sig varma på glöggfester. Men så finns det många som jag, vi, som när vi kommer hem på kvällen, innan vi somnar minns vi våra kära döda med julens brinnande intensitet. Jag tänker på pappa, flygkaptenen som störtade i Brasiliens djungel dan före dan, den 23 december när jag bara vara dryga året gammal.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Det finns nätter då jag tycker att pappa, denne unge man med den fria blicken, sitter på sovrummets avlastningsstol och ser på mig med en fars ovillkorliga kärlek. Det är ingen hallucination, utan min omåttliga saknad förskroppsligad. Livet går vidare – ja, men döden är aldrig så obarmhärtig som när den rycker ifrån oss den vi älskar vid stora högtider.

I Sverige har så många mödrar och fäder förlorat söner och döttrar på annandag jul i tsunamin 2004. Så många som förlorade sina hjärtans käraste. Jag och de, vi vet att sorgen blir extra tung i glädjens tid, även om den du har förlorat dog i mars månad.

Julen är sorgens stora sorgedetonator.

I västerlandet regerar tvånget på att släppa taget om den döde.

      LÄS MER: När min vän dog gick jag direkt till zumbaklassen

”Tomten kommer nu på lördag, det skall bli fest, inte begravning. Det skall vara skratt och sång och dans och skoj inte tårar och sorgeflor!” lyder omgivningens dom. Men hur skall alla som upplever sorg fira julen om omgivningen tvingar på dem en munkavle och binder deras gråtande hjärtan? Markören av den skoningslösa förlusten finns alltid närvarande vid röda dagar i kalendern och julen är den rödaste dagen av alla.

Jag växte upp i en drabbad familj. Den 23 december var pappas dödsdag.

Även om jag fick mina julklappar, åt julkalkon och lekte med mina kusiner så föll det varje år på min fars dödsdag, den 23 december, som en skugga över julgransglittret. Efter det traditionella sorgeåret menade alla i släkten att den unga änkan, mamma, borde vara klar med sorgearbetet. Mamma låtsades bäst hon kunde och så småningom ”blev hon klar” i sin egen takt. Men inte farmor. Dör ditt barn före dig blir livet aldrig detsamma.

ANNONS

      LÄS MER: Varför är de gamla så ensamma i Sverige?

Den som av konventioner inte känner sig fri att minnas den käre bortgångne på julaftonen känner sig mycket, mycket ensam. Det spelar ingen roll om julen firas med stora tjocka släkten om det inte finns en tillåtande atmosfär för den dödes närvaro på festen.

Den bästa julgåva vi kan ge till alla som i sitt hjärta bär kära bortgånga är att släppa dem fria. Fria från alla konventioner som dikterar sorgens skäliga tidsmatematik. Var och en sörjer i sin egen takt. Låt oss vara öppna, låt oss lyssna och dela minnena. Om ett tår fälls – vad gör det?

Låt oss dansa kring julgranen med våra kära sörjande och våra, eller deras, kära döda så att ingen i denna värld eller nästa känner sig ensam på självaste julafton.

Läs mer från News55 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
ANNONS