Klirr i kassan för skådespelare som misshandlar fina texter

Aina Bergvall

Annons

Annons

Ljudböcker är en kulturpaketering som intresserar allt fler. Vi är många som uppskattar att någon läser för oss. Ja, ljudboken har blivit så gott som oumbärlig, framför allt i bilen men också i solstolen eller rent av i sängen där man bekvämt lyssnar i sin smartphone. En lång utveckling från starten som hjälpmedel för synskadade!

Men det är något underligt med förlagens hantering av de där ljudböckerna. Om nischen är i så stark tillväxt som det verkar borde man verkligen ägna dem mer uppmärksamhet. Tyvärr får vi som lyssnar rätt så snabbt intrycket att ingen, absolut ingen, har engagerat sig i ärendet, förutom den person som fått uppdraget att läsa in texten.

      LÄS MER: All heder åt Hellsing som gjort så mycket för vårt ordförråd

Just nu har jag Patti Smiths ”Just kids” i öronen. En respekterad och erfaren skådespelare vid namn Marika Lagercrantz läser. Hon gör det som det verkar helt utan känsla för historien. Har inte kollat ett enda uttal. Kan inte ens säga ”accessoar”. Tror att Jeanne Moreau är en man – antar jag, eftersom hon kallar henne Jean. Simon Bolivars namn betonas helt fel. Coney Island tror hon tydligen heter Cooony Island. Exemplen bara dräller.

För en tid sedan valde jag att lyssna på Lena Endre som läst in ”Ro utan åror” av Ulla-Carin Lindquist, en fantastisk bok. Endre menar tydligen att det finns en medicinsk gren som heter ”plastkirurgi”. Hon tror att rådjurets barn heter ”kidd” som vilken amerikansk unge som helst. Hon har heller inte en susning om hur man brukar säga när man muntligt anger ett bibelställe.

      LÄS MER: Ulf Elfving – ”Sluta slarva med svenska språket!”

Två tongivande svenska förlag ligger bakom de här två böckerna: Smith är utgiven på Brombergs, Lindquist på Norstedts. Förlagens ”papperspersoner” verkar svära sig fria från allt ansvar för ljudversionerna. Hur är det möjligt? Och vad känner man som författare när ens text försämras så? Jag vet att Ulla-Carin skulle ha förfärats om hon hört Endre läsa.

En bok som det är ett nöje att lyssna till är Monica Zetterlunds egen inläsning av memoarerna ”Hågkomster ur ett dåligt minne”. Men det kunde ha varit ännu bättre. Ingen hade uppenbarligen berättat för henne att hon behövde göra en paus då och då, för att exempelvis markera kapitelbyte. Så enkelt att åtgärda om bara någon brytt sig!

Den i övrigt utmärkte uttolkaren Krister Henriksson retar mig genom sitt sätt att uttala vissa former av verb: han skippar ändelsen som anger dåtid. ”Kallade” blir ”kalla”, ”pratade” blir ”prata”. Fast man vänjer sig …

Det finns förvisso andra saker med ljudböcker som handlar mera om tycke och smak än om direkta fel: graden av skådespeleri, dialektanvändning. De ”dramatiska” volymvariationerna är knepiga för oss som lyssnar i trafiken, de plötsligt framviskade orden drunknar mellan vindrutetorkare och motorljud.

      LÄS MER: Det är fegt att inte våga gestalta komiken

Naturligtvis finns det bra inläsningar också. Åke Holmbergs ”Ture Sventon” i Helge Skoogs version är ett lysande exempel, för alla åldrar. När det kommer till att kontrollera hur ”konstiga” namn uttalas är Claes Elfsberg en föregångsman. I den tio timmar långa  ”Den längsta dagen” av Cornelius Ryan tror jag att han uttalar vartenda namn, engelskt, tyskt, franskt, som det ska låta. Tomas Laustiola är perfekt som finlandssvensk uttolkare av Arto Paasilinna.

Vad beror då den så ofta förekommande dåliga kvaliteten på? Slarv och ointresse, föreställer jag mig. Har också hört att inläsningsjobb anses vara uselt betalda. Fast det verkar ju snarast som förlagen betalar alltför bra: kändisar tar ett extraknäck och utför det sedan snabbt, mekaniskt och oengagerat för att sedan lyssna till klirret i kassan.

Money talks brukar det heta. Är det alltså pengarna som talar även i ljudböckerna?

 

Aina Bergvall
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons