Leif Schulman: Kulturlivet dör - dags för politikerna att agera

Orden ovan är Winstons Churchills från 1938, två år innan han blev premiärminister. Ingen svensk minister har någonsin uttryckt sådana tankar om kulturens roll i samhället, och så har vi också en kulturpolitik därefter.

Teatrar i Sverige i allmänhet och i Stockholm i synnerhet lever under knappa förhållanden. Pandemins effekter blottlägger ett sargat privatteaterliv. Ordet är teaterdöd, och orsaken stavas marknadsekonomi.

 För det flesta teatrar är lokalhyran den tyngsta utgiften i budgeten. Lorensbergsteatern i Göteborg har kommunen som hyresvärd, som vägrat pruta på hyran trots att teatern inte kunde spela under pandemin. Innan pandemin krävde Stockholms stad Oscarsteatern på en höjning med 140 procent! En omöjlig hyra för vilken verksamhet som helst, så nu efter pandemin har kommunen ”bara” krävt 85 procents ökning.

Maximteatern vid Karlaplan har en fastighetskoncern, Green Group, som svarade på teaterns önskan om sänkt hyra under pandemin med att kräva en 60-procentig hyreshöjning. Det klarar inte teatern av, så kontrakt går ut vid årsskiftet och Green Group hyr ut till Hillsong, en frikyrka från Australien som drar in miljonbelopp av sina gudstjänstbesökare.

Maxim, som tar 600 besökare, är en av de sista privatteatrarna i sin storleksklass i Stockholm. En epok går i graven. För mig personligen är det en del av min barndom som försvinner. Lokalen invigdes 1946 och var ursprungligen en studio för Sveriges Radio, vars underhållningsavdelning fanns i kvarteret intill. Där jobbade min pappa, Allan Schulman som producent från mitten av 1950-talet, och han producerade bland annat ”Frukostklubben” med Sigge Fürst som sändes härifrån på lördagsmorgnarna. Jag var ofta med pappa här och älskade atmosfären av direktsänd underhållning (och möjligheten att få en överbliven gräddbakelse efter kaffekalaset). Från denna studio sändes också  ”Karusellen” med Lennart Hyland som jag också fick uppleva på plats.

Knapp tio år senare, 1963, kom The Beatles till Sverige och ett av deras framträdanden var en konsert på Karlaplansstudion som Sveriges Radio spelade in. Där satt jag med i salongen, en oförglömlig upplevelse.

Så småningom blev radiostudion biograf och teater, som drevs av Sandrews. Här kom jag under åren att framför allt se många av de uppsättningar som trion Lill Lindfors, Magnus Härenstam och Brasse Brännström satte upp då de tillsammans med Aller Johansson drev Maxim i bolaget Limabrall. Jag minns speciellt ”Spök” och ”Arsenik och gamla spetsar”. Sedan 2011 har producenten Agneta Willman och Mikael Persbrandt drivit teatern med hög ambitionsnivå. Men nu är det snart över. Vi kommer aldrig att få uppleva underhållning och kultur på Maxim igen. Nu blir det andra hallelujah-moments i lokalerna.

”Fan ska vara teaterdirektör”, lyder en känd replik från August Blanches ”Ett resande teatersällskap”. Nu är landet fyllt av rasande teatersällskap som kräver att förslagen från den utredning som förslog ”kulturhyror” skall genomföras nationellt. Särskilda kulturhyror i de fastigheter som staden äger, och ekonomiska incitament för privata fastighetsägare som hyr ut till kulturaktörer.

I Stockholm finns idag 175 kyrkor och 25 teaterscener. Snart är alltså siffran 176 kyrkor och 24 scener. Dags att vår nya kulturminister Jeanette Gustafsdotter agerar. Hon var tidigare generalsekreterare för branschorganisationen Sveriges museer. Om inte ministern skyndar är det på dessa museer som teatern kommer att finnas i framtiden.