Melodifestivalen - mycket ironi och lite hjärta

      LÄS MER: Skandal att SVT har noll koll

Om tårar vore guld, sjöng ju Agnetha Fältskog en gång och i Annas fall blev det verklighet. Hennes diskade låt toppar redan nu iTunes- och andra listor. Snacka om revansch!

Det pågick en Meloditävling innan och efter Annas framträdande. Hur var den då? Jo tack, det mesta är sig likt i denna moderna variant av tävlingen. Ingen missade väl att schlager-på-turné-tävlingen fyller 15 år? Det framgick med önskvärd tydlighet.

Gina Dirawi och Petra Mede skötte det hela med den äran. Ständigt med ironin spelande i mungipan. Melodifestivalen är numera mera ironi än hjärta. Talande nog handlade det stora shownumret om hur jobbigt det blir med ESC-finalen, allt är Eurovisions fel. Kul. Och som pausunderhållningen tar man in Las Ketchup från Spanien.  Greppet att låta Dramatenskådespelerskan Stina Ekblad deklamera texten till ”Groupie” var kul. Det var det redan på 60-talet då Peter Sellers läste Lennon-McCartneys text till ”Hard days Night” och när Lars Ekborg gjorde något liknande här i Sverige. Mycket ironi. Lite hjärta.

      LÄS MER: SVT pudlar om pudeln

Som vanligt lider Melodifestivalen av elefantiasis. Det är mycket av allt, och långt och utdraget. Tre minuter lång intro med diverse tillbakablickar innan man ens är i Scandinavium. Och det tar en hel kvart innan det förlösande ”då köör vi!”.

Jonas Gardell sammanfattade det hela bäst i sin tillbakablick över hur Melodifestivalen var förr: ”Då var det en meloditävling, nu är det show som står i centrum.”. Sa han ironiskt.

Rätt show vann. Grattis Ace Wilder, vars berömda släkting hette Anders Gernandt och inte Grenant som Gina Dirawi sade. Fast det kanske var ironiskt sagt.