News55
Detta är en sponsrad artikel

Att dela sorgen efter ett förlorat barn

Artikelbild
Mo i Rana 20170609.
Christina Kellberg
Christina Kellberg
Uppdaterad: 25 jan. 2020Publicerad: 25 jan. 2020

Vi parkerade utanför kyrkogården och hade två gravljus i fickan, ett till mamma, ett till pappa. Så är det ju i den här åldern. Många nära finns inte längre, och på kyrkogårdarna fladdrar den här mörka årstiden många tusen lågor till minne av dem vi förlorat.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

En silvergrå bil parkerar bredvid oss. Den ensamme mannen i den sitter kvar, stilla vid ratten.

Vi promenerar upp mot Minneslunden, där ljus brinner i rundlar. I ett hörn placerar vi ljusen, skyddade mot blåsten. Vi ställer dem tätt, tätt, liksom axel mot axel. De får stötta varandra, så som de gjorde hela livet. När den ene föll reste sig den andra och vice versa.

Vi kupar händerna, tänder ljusen och säger: ”Fortsätt att ta hand om varandra!”

Det krattade gruset knastrar under fötterna. Vi säger att det är vackert här. Välskött. Att man tar hand om de döda, visar dem respekt. 

På vägen tillbaka mot parkeringen möter vi mannen som parkerade bredvid oss i den silvergrå bilen. Han hade suttit kvar ända till för en liten stund sedan då han sakta började gå mot Minneslunden. Små, försiktiga steg.

Han är klädd i en blå sportkeps, en osliten söndagskeps, som han kanske använder när han åker hit. Ansiktet är alldeles slätt, hyn lätt rosig.

Vi saktar in stegen innan vi möts. Vi är här av samma skäl, för att hälsa på dem vi inte längre har i vårt liv. Vi delar något. Mer än vi anar.

”Hej!” säger vi avvaktande och stannar till.

ANNONS

”Hej, hej! säger mannen och lyfter lätt på den blå kepsen, som den i hårda blåsten nästan blir en liten fallskärm.

”Vem ska du hälsa på?” undrar vi.

Han säger att han ska träffa sin fru.

”Vi var gifta i 63 år. En lång tid.”

Jag inser att han måste vara runt 85, trots den släta, rosiga hyn.

Han säger att saknaden är stor, mycket stor. 

”Sedan har jag ett barnbarn där borta”, säger han och pekar bort över gravarna på andra sidan gångstigen.

Vi tystnar.

ANNONS

”Han var bara 25.”

Sedan säger han: ”Man kan säga att han blev sjuk. Psykiskt. Han mådde inte så bra.”

Vi säger att vi delar något. Att det hänt även oss.

Det är som om mannen lyser upp. Det glittrar till i ögonen. Kanske känner han att en gemensam upplevelse finns en blåsig dag på Skogskyrkogården i Gävle. Att det som är smärtsamt gör lite mindre ont när man delar det.

”Det är bra att man kan prata om det numera”, säger han.

Sedan undrar han om vi varit inne i kapellen, de som ligger inbäddade i tallskogen intill Skogskyrkogården. 

Enligt arkitekternas tanke präglas kapellen av skogens frid. Där hålls begravningsceremonin nästan i det fria, och lyfter man blicken ser man de raka tallarna, som liksom skyddar den döde och dem som samlats där.

Mannen i den blå kepsen säger att det är mycket vackert där, fridfullt. Att man liksom är ett med naturen när man går in i dem. Han berättar att arkitekter kommer från hela världen för att se och uppleva kapellen.

ANNONS

”De är världsberömda utom i Sverige”, säger han.

Sedan skils vi- Han går till sin fru och vi lämnar mamma och pappa.

ANNONS