Rapport från en frivillig karantän - del fem

Klockan tickar.

Marianne Rundström

Annons

Annons

Det är banne mig svårare att pausa livet än att försöka hinna ikapp. Så oändligt många gånger jag svurit över uteblivna kvartar jag hade behövt, kommit för sent eller varit tvungen att stryka planerade saker. Tillstånd som skapar stress och missnöje. Jag har alltid jobbat mot deadline, funkat som bäst då och underligt nog trivts med det.

Och så plötsligt, ett evigt nötande av köksstolen och ofta tillskapade sätt att fylla tiden. Så att det blir nästa dag och lite närmare Dagen D när karantänen ska ersättas av ett vanligt liv. När jag ska träffa i stort sett alla jag känner. Hela tiden, utan sans och måtta ska vi umgås och inte minst kramas.

Livet satt på paus framkallar lätt rädsla. Vi är vanemänniskor och när ingenting fungerar som det ska och livet känns utom kontroll lurar ångest och skräck.

Det första coronaoffret jag kände dog häromdagen. Fram tills dess hade jag invaggat mig själv i tron att corona skördade liv som var så multisjuka att livet redan hängde på en skör tråd. Jag har öppnat ögonen nu, jag var jämngammal med kvinnan som coronan tog. Alltså inte 70+.

Då fixade jag inte att tygla rädslan. Det är verkligen på allvar och imorgon kan det vara jag eller någon av de mina.

Hon dog ensam, utan anhöriga vid sin sida och är det något som förmörkar i det redan nattsvarta så är det väl detta. Att inte få ha en anhörig vid sin sida och att som närstående inte få hålla den kära handen när livet avslutas.

Skyddsutrustningarna räcker inte till. Det blir ett val mellan personal eller anhörig. Ett av oändligt många val som för bara några dagar sen var otänkbara.

Vad gör det med oss?

Över 250 människoliv har coronan skördat I Sverige. Det ökar fortfarande varje dag men människor avlider också av andra anledningar. En mångårig vän somnade in efter år av sjukdom och med största sannolikhet blir det inget farväl under en begravningsakt.

Hur hanterar vi den rädsla som tiden torde tvinga fram hos var och en av oss och som kan få oss att göra dumma saker? För det hjälper nog inte länge till att stoppa huvudet i sanden och fortsätta vimla på krogen eller dra till fjälls?

Jag lyssnar på de dagliga pressträffarna där samma budskap trummats in dag efter dag. Stanna hemma, res ingenstans i påsk. Uppenbarligen för många döva öron.

Själv känner jag en djup tacksamhet att jag bor i ett land där landets ledare litar på sina medborgare och inte tar till nya lagar och patrullerande militär för att få människor att göra det som måste göras. Det gör ju det hela ändå lite mer uthärdligt.

Folkvett, sa Stefan Löfven. Jag älskar ordet och tror att de allra flesta både vet vad det innebär och stolt visar upp just den sidan nu men än finns det mycket att bevisa.

Det är ju folkvettet som gör att jag sitter här i karantänen. Inte bara sitter. Idag har det blivit 12 000 steg. Trots snöglopp och iskalla vindar. Det känns som det blåser även när det är vindstilla men så plingar det till en liten nyhet i mobilen som påminner om att framtiden efter corona visst finns. Ett nyfött, friskt och vackert flickebarn. Välkommen till världen! Må vi vuxna nu ta vårt gemensamma ansvar och för en bra värld att växa upp i för dig, lilla vän!

Det som händer nu berör i första hand den uppväxande generationen.

Jag går frustrerad ut och städar lekstugan.

Har du missat de övriga krönikorna? Här finns de:

Del ett

Del två

Del tre

Del fyra

Marianne Rundström
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons