Rapport från en frivillig karantän - del fyra

Marianne Rundström

Annons

Annons

Det är mycket mer spännande att dra upp rullgardinen här i Karantänen. Är det grått och kyligt färgas mitt inre av det, är det soligt och vårvackert är det närmare till hoppet – snart är det över, det kommer att bli bra.

Den här morgonen är en av de välsignade. Klarblå himmel, vårsolen tar igen tidigare återhållsamhet. En av dom bästa så här års som vanligtvis väcker så mycket hopp om allt underbart som ligger inom räckhåll. Nu har jag ingen aning om vad som väntar. Jag börjar tappa greppet om framtiden, fast det kommer och går. Behövs så små saker, ett telefonsamtal kan vända allt.

Den här helgen varje år åker jag till Trädgårdsmässan i Älvsjö för att hämta inspiration till min stora trädgård  men jag åker också oftast därifrån med nån slags själslig ro. Den finns inte utställd i någon monter men all skönhet, alla möjligheter att stoppa ner en liten knöl eller några speciella frön i jorden och sen belönas med en vanvettig prakt fyller mig med lycka.  Det blir ju sällan som i utställningsmontrarna men just när jag går därifrån är det absolut möjligt.

Det blir ingen Trädgårdsmässa i år. Den är, som det mesta som vanligtvis skänker liv och glädje, inställd. I Älvsjömässans lokaler byggs nu i expressfart ett enormt krigssjukhus. Tydligare kan skillnaden, mellan vardagen före corona och den som nu pågår, inte bli.

Det är lätt att dras ner i uppgivenhet. Redan efter några veckor tänker jag och irriteras över mitt dåliga tålamod. Ser bilder från Italien på morgonnyheterna och inser ju att jag ändå är obeskrivligt förskonad och privilegierad.

Samtidigt är det tider som ideligen visar upp människans inneboende solidaritet.

Jag vill verkligen tro att det är så.  Så många hjälpande händer och innovativa sätt att finnas för den som har det svårt och för varann.

I den stora ICA-butiken blir jag inspirerad av en lapp där någon erbjuder sig att handla åt den som behöver. Det skulle ju jag också kunna göra, tid har jag ju ett överflöd av just nu och bilen rullar.

En annan matvarubutik anställer personalen som blir permitterad  i en annan butik.  I region Stockholm har hundratals anmält sig frivilligt att gå in och hjälpa till i vården, trots alla risker det innebär och läkarstudenter pausar skolan och tillverkar skyddsutrustning.

Dom som redan sliter i vården är värda alla medaljer, utmärkelser och löneförhöjningar i världen. Liksom all annan servicepersonal som, i ett otroligt utsatt och helt oförberett läge, ändå får vardagen att fungera för alla oss andra.

Känslan av att VI ska klara det här tillsammans sprider sig och jag känner mig innesluten mitt i ensligheten.

Men så är det ju också motsatsen.  Med egna ögon såg jag den storvuxne (bussigt uttryckt) medelålders mannen som knuffade undan en äldre dam med käpp framför dom åtråvärda pappershyllorna.  Inte utan att jag önskade att hon använt sin käpp… Vad är det som plockar fram dom där sidorna hos  civiliserade människor mitt under brinnande kris.  Flytta på dig, jag ska ha allt som går att få och skiter totalt i om du blir utan? Det handlar ju inte alls om dom sista rullarna, lagren fylls ideligen på, utan om en egennytta utan gräns.  Den långsammare tanten blir en fiende som ska besegra, knappast utifrån jämbördiga förutsättningar. Å bredvid stod jag och gapade fegt.

Vad kommer efteråt?  Kommer vi att se varann som konkurrenter eller som VI som tillsammans tog oss igenom en fasansfull tid?

Helgen utan Trädgårdsmässan tjatar jag. Kanske också för att det är något att hålla mig i. Dagarna liksom flyter ihop. Vad är det för skillnad på tisdag eller lördag för alla som inte får gå ut eller som ger sitt yttersta i den tokpressade vården?

Vet inte för vilken gång i ordningen jag spelar Freddie Wadlings Nu lyfter vi från marken. “Nu kan det bara bliva bättre” , sjunger han. Musik och annan kultur är räddande tröst i långsamheten. Och så upprepar jag, dag efter dag; ta en dag i taget.

Har du missat de tre första delarna av Rapport från en frivillig karantän? Här hittar du del ett, här hittar du del två och här hittar du del tre. 

Marianne Rundström
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons