Rapport från en frivillig karantän - del tre

DAG 5 Morgonpromenaden avklarad.  Det är viktigt med rutiner, kanske alldeles särskilt när man egentligen inte behöver ställa väckarklockan och kan slarva sig igenom dagen. Jag märkte det där när jag slutade mitt fasta jobb och möjligheten att sova till 9 en vanlig vardag plötsligt fanns. Så lätt att gripa den och så var lunchen […]

Marianne Rundström

Annons

Annons

DAG 5

Morgonpromenaden avklarad.  Det är viktigt med rutiner, kanske alldeles särskilt när man egentligen inte behöver ställa väckarklockan och kan slarva sig igenom dagen.

Jag märkte det där när jag slutade mitt fasta jobb och möjligheten att sova till 9 en vanlig vardag plötsligt fanns. Så lätt att gripa den och så var lunchen meningslös för det var i alla fall snart middag och det mesta av det jag tänkt göra blev uppskjutet till den evinnerliga morgondagen.

Så. Jag kör lite med mig själv här ute i karantänen. Kliver upp som om det vore en vanlig jobbdag.  Ser till att kroppen hålls någorlunda i form med dagliga promenader och knoppen får den stimulans den behöver. Fjärde boken läst och när man inte ska förflytta sig är det ju utmärkt att göra det i litteraturen.

Ser, bland alla innovativa initiativ, att bibliotek kör hem en bokkasse till människor i karantän.

 Hjärnan går inte riktigt på det vanliga högvarvet men har de senaste dagarna fått särskild omsorg genom att jag beordrat mig själv till begränsad skärmtid. Precis som det brukar divideras om i detta hus sommartid, fast då gäller den betydligt yngre som inte kan slita sig från sina skärmar. (Hur man ska motivera dom att släppa från sig allsköns skärmar framöver blir en utmaning.)

Ju fler dagar som går, desto mer upplever jag nästan en hjärntvätt.  Allt handlar om corona, jag måste skaffa utrymme också för till exempel hoppfulla tankar om framtiden i hjärnan. Alltså får utmärkta P1 inte längre stå på från morgon till kväll och jag måste inte konsumera vartenda program där experter svarar på folkets frågor  (ofta samma, samma…har det verkligen inte gått in att vi ska stanna hemma vid sjukdom eller undvika större folksamlingar???)

Livet är betydligt långsammare.  Inte  alls bara av ondo. Ove Wikström skrev för rätt många år sen boken Långsamhetens lov, om värdet av att ge sig själv möjligheten att uppleva det vi är med om på riktigt. Inte köra moped genom Louvren, som undertiteln löd.  Men så har jag på många sätt levt. Snabb, effektiv och nöjdast när jag blev klar fort.

Nu får jag sannerligen en möjlighet att reflektera,  och just nu väljer jag att tro att det kan göra mig gott och att lite av detta gärna får stanna kvar i livet efter corona.

Kikar ut genom fönstret där jag sitter och skriver. Inte en kotte inom synhåll.

En normal vardag 2020 möter (eller mötte???) jag mängder av människor – dom jag jobbar med,  lunchsällskap, middagsgäster, bokklubbsvänner,  konsertsällskap,  familj och vänner. Absolut nödvändiga i mitt liv och så nu plötsligt helt borta. Inte en kram på flera veckor.

En påhittig granne föreslog över staketet  att man ska passa på att krama ett träd när man är ute i naturen…

Ändå fungerar vardagen!  Människans anpassningsförmåga imponerar och fascinerar. Historiskt har det alltid sett ut så.  Se bara på nutidens flyktingströmmar. Vare sig krig, torka eller farsoter har beständigt fått människor att ge upp.  Vi reser oss, borstar av oss och hittar nya vägar. Det kan göra ordentligt ont på vägen och riktigt alla orkar inte, men vilken enastående förmåga att snabbt räta in sig i ledet efter helt nya förutsättningar.

Just nu har vardagsliv, jobb, samhällsekonomin, vården – ja hela vår trygghet satts i ordentlig  gungning. Ändå ställer vi klockan, går upp och gör vårt bästa.

Anpassning verkar vara människans bästa gren och hoppas att uthållighet också är en av mina i det plötsligt så begränsade livet.

Har du missat de första rapporterna? Du kan läsa del ett här och del två här. 

Marianne Rundström
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons