Rapport från en frivillig karantän - del två

DAG 3 För vem gör jag det här?  Tanken kommer redan dag tre. En morgon som är lika mulen utanför fönstren som känslan inombords efter att ha tagit del av morgonen nyheter. Ännu lite värre idag. Fler sjuka och döda, ytterligare restriktioner. Snart kan jag nog stryka ordet frivillig i min nya karantänstillvaro.  Jag tar […]

Marianne Rundström

Annons

Annons

DAG 3

För vem gör jag det här?  Tanken kommer redan dag tre. En morgon som är lika mulen utanför fönstren som känslan inombords efter att ha tagit del av morgonen nyheter. Ännu lite värre idag. Fler sjuka och döda, ytterligare restriktioner. Snart kan jag nog stryka ordet frivillig i min nya karantänstillvaro.

 Jag tar min morgonrunda i skogen. Inte ens där syns en levande varelse i form av älg eller hare till.  Ensam försmäktar jag på denna ö, tanker jag fast det är ju långt ifrån sant. Handlaren ser lite gladare ut och det lyser i dom flesta annars nedstängda husen på kvällarna.

Jag vevar tanken under skogsrundan. Varför gör jag detta? Varför är jag inte kvar i stan och upplever åtminstone nån form av liv och rörelse om så genom fönster?

Var och ens personliga ansvar ställs på sin spets sådana här tider. Mitt blir att isolera mig så gott det går.  I möjligaste mån se till att inte blockera en sjukhusplats för den äldre – äldre som riskerar livet om viruset får fäste.  Det känns som samhället bara begär en enda sak av mig som medborgare just nu. Hamna inte på intensiven.  Ta inte sjukvårdens resurser i anspråk.

Den sjukvård som redan innan corona spred sig hit var ansträngd till bristningsgränsen.  Vintern och vårens rubriker har blinkat röda dagligdags om stabslägen,  onödiga dödsfall på akuten och personal som går på knäna, om ens det.

Oron för hur denna vård ska kunna ta emot den anstormning som nu väntar gnager. En vän med svår cancer fick sin nödvändiga operation inställd.  Det finns ett ansvar att så gott det går se till att hålla sig frisk och på benen.

Förutsättningarna i karantänen är bästa tänkbara. Att gå ut i naturen, ren friskvård, kan man göra här utan att ta onödiga risker.

Baksidan är den sociala karantänen.  Att inte träffa folk.

Jag är ju i en ytterst aktiv ålder. Fredrik Reinfeldt menar att vi bör jobba till 75 om välfärden ska kunna upprätthållas. Jag är på god väg och jobbar nästan full tid, fast inte som anställd. Det rimmar förstås dåligt med att jag (även om jag är ett gränsfall) tillhör samhällets sköra riskgrupper som måste skyddas.

Jag har brottats med det den senaste veckan när det känts som jag åldrades i expressfart i samhällets ögon.  Blev jag en annan, påverkas min självbild av att jag känner samhällets förväntningar på att hålla mig undan, en virusbomb som kan utlösas när och var som helst?

En gammal  människa i Sverige 2020 – vem är det när vi bara blir äldre och äldre och friska högt upp i åldrarna?

Måste förresten ringa svärmor.  90-plussarna har det inte lätt nu när varken barn eller barnbarn får besöka dom. Den sociala karantänen är också ett illasinnat virus.  Isolering används inte utan anledning som straff.

Men man måste också leta efter ljuspunkterna. En sån som verkligen lyser upp är just att vi börjar ringa varann igen. Underbart!  Sociala medier och allt sms:ande har länge förytligat många relationer och jag har haft mycket sämre koll på hur nära och kära har det. Nu ringer telefonen igen, vi  bryr oss om varann på ett nytt sätt mitt i eländet. Eller just därför.

Så ikväll är det telefonkontakt som gäller samt eminent sällskap av Hillary Clinton. Jojo! Fast bara på plausibel distans, på SVT play men vilken tillgång alla tv-serier är nu!

Lyft nu omedelbart luren och ring alla gamla i ofrivillig ensamhet du känner!

Till dels kan telefonsamtal lindra den ofrivilliga isoleringen.  Jag frågar mig själv om jag står ut med tystnaden och svarar ett förvånat Jodå. Fast hur länge?

Vem är jag efteråt om det blir långvarigt?

Fortsättning följer …

Har du missat första delen? Här kan du läsa den. 

Marianne Rundström
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons