Så blir det när ekonomin styr äldrevården

Alla pratar om äldreboendena. I månader har vi diskuterat skyddskläder, outbildad personal, besöksförbud. Hur vi ska skydda de ”åldersrika”, ett ord som riksdagsledamoten Barbro Westerholm så sympatiskt fört in i samtalet.

Lena Adelsohn Liljeroth

Annons

www.krisinformation.se

Annons

www.krisinformation.se

Det är också en kris som många tar till intäkt för att argumentera kring helt andra saker. Som att vinster i välfärden skulle hota trygghet och säkerhet. I debatten ställs därför ibland privata äldreboenden mot kommunala.

I flera regioner har de ansvariga därför jämfört kommunala och privata/ideella äldreboenden och för att ta reda på om det fanns skillnader i smitta och dödlighet.

De undersökningar som gjorts visar snarare att de privata boendena varit bättre än de kommunala på att undvika att Covid-19 tagit sig in. 

Jag lägger gärna till ytterligare en aspekt. Till vårdpersonalens väl och ve hör att de inte är hänvisade till en enda arbetsgivare, den offentliga. Är du undersköterska på ett äldreboende i låt oss säga Avesta, är det därför intressant om där också finns privata eller ideellt drivna äldreboenden.

Det är inte brist på ekonomiska resurser som gjort att många äldre avlidit. Snarare okunskap, rädsla och otillräcklig improvisationsförmåga. Flertalet av de som gått bort i corona har därtill haft andra sjukdomar. Frågan är om de dött av – eller med – smittan. 

Men visst är det otäckt. Konspirationsteorierna världen över är därtill många. Jag tänker inte upprepa eller sprida några av dem.

Många verkar framför allt måna om att placera ut skulden. OM inte det och det varit skulle situationen varit annorlunda.

Äldrevården kan naturligtvis bli betydligt bättre, mer professionell och mer inriktad på människors olika behov och önskemål. Efter att vid flera tillfällen ha försökt ordna med alternativt boende till min 91-åriga mamma kan jag återigen konstatera att det ändå är ekonomin som styr. 

Det råder inte alltid brist på platser på våra äldreboenden, tvärtom. Däremot måste de som erbjuds plats, efter att de kommunala biståndshandläggarna sagt sitt, vara i så dåligt skick att de egentligen inte klarar något själva. Enbart hög ålder eller önskemål om att bo i en tryggare miljö räcker inte. 

Min mamma verkar kunna få hur mycket hemtjänst som helst, bara hon bor kvar i sin lägenhet. Det blir i alla fall billigare för kommunen. Att det sedan är en strid ström av olika människor som passerar hennes tröskel kan de inte göra mycket åt. ”Du får prata med politikerna”, suckar biståndshandläggaren som jag haft flera bra samtal med. ”Jag kan inte gå utanför riktlinjerna”.

Jag är styrelseledamot i ideellt drivna Ersta Diakoni, som öppnat flera nya äldreboenden med vackra miljöer och olika inriktningar. Ersta har som många andra både köer och tomma lägenheter. Men de som till slut, av sin kommun, beviljas plats har ofta hunnit bli så pass dåliga att de kanske inte förmår uppskatta den fina omgivningen, den inbjudande trädgården med buskar och blomster och till och med höns. 

Finansdepartementet ska i fjol, 2019, ha räknat ut att det behöver byggas 560 äldreboenden fram till år 2026. Det betyder ett nytt boende var fjärde dag. Det lär inte kommunerna klara av själva, här behövs både privata och ideella aktörer, och framför allt olika profiler, inte minst språkliga. 

Vi ställer idag högre krav på livet än människor gjorde förr. Få kommer nöja sig med tak över huvudet och enkel mat på plastbricka. Dessutom blir vi äldre. Runt 2 000 personer är redan idag 100 år eller mer. 

Vad leder detta mig till? Jo, att mer skattepengar behöver investeras i utbildning, personal och byggandet av olika former av äldreboenden. Men inte ens det kommer att räcka, vi behöver sannolikt själva finansiera mer av vår “äldredom”. Då behövs det nya möjligheter, genom försäkringar eller individuellt sparande, på samma sätt som många av oss tidigare valt att satsa på en privat sjukförsäkring.

Annons

Annons

Lena Adelsohn Liljeroth
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons