Så fick corona oss att gå på upptäcktsfärd

Om vi skulle göra något annat. Hur var det nu med den där fornborgen? Vi packade en matsäck, satt för säkerhets skull utomhus på färjan, och for med bilen en halvmil söderut.

Informationsskylten var tillräckligt inspirerande. ”Huseby klev ” på Orust. En fyra kilometer lång vandring med spår från tidig stenålder, 10 000 år gamla kustboplatser! Hur kunde vi ha missat detta?

Under vägbygget på 1990-talet hade arkeologerna funnit spår av djur, människor och växter, inklusive Sveriges äldsta tuggummi (en hartsklump med tandavtryck). Våra tidiga förfäder hade dessutom kalasat på ostron, torsk, långa och delfin i ett mer behagligt klimat än dagens.

Fornborgen uppe på klippan var yngre, från järnåldern, men med imponerande utsikt över havet. Nödvändigt i orostider. Vi slog oss ned bland vitsippor under några imponerande bokträd, packade upp smörgåsar och kaffe och tog in tystnaden.

Vandringen väckte mersmak. På nätet fann vi tips om urgamla kyrkovägar, som röjts och hålls öppna av hembygdsföreningar, om pilgrimsleder och enkla stigar. På många platser finns skyltar som berättar om människor och djur som levt där, beskrivningar av hårt arbete och svåra umbäranden.

Plötsligt blev vår karantän inte särskilt beklagansvärd. Människor har haft det svårt i alla tider. Få har som vi kunnat genomlida avskildheten med fyllda kylskåp, drink före maten, olästa böcker och filmer på datorn.

När jag hör på radion att turist- och vandringsföreningar fått många nya medlemmar gläds jag. Fler har som vi tvingats sakta ned tempot och tagit sig tid att göra något nytt, som att gå gamla vandringsleder och få traktens historia innanför skinnet.

Andra får jobba hårdare än någonsin, utan möjlighet att njuta den spirande våren.

Hur kommer livet te sig på insidan, när vi vunnit slaget mot viruset? Det vet vi inte.
Det finns mycket att ta igen, både ekonomiskt och socialt. Exotiska resor till andra världsdelar lär inte stå högst på våra önskelistor, kanske blir vi istället medvetna om gåvor vi har inpå knuten, närheten till naturen och frisk luft.

All påtvingad vistelse utomhus, enda sättet att umgås med vänner och bekanta just nu, gör maken och mig behagligt trötta på kvällen. Vi summerar, 8-9 timmar ute i friska luften. Kanske kommer vi, som ännu har förmånen att vara friska, en dag att sakna coronatiden. Absolut inte dess förfärliga avigsidor, men de möjligheter och tankar som det påtvungna lugnet manade fram.