Så skönt att det är slut på slentriankramarna

Arkivbild.

Det har börjat tidigt, väldigt tidigt. Kramandet. När jag var barn kramade man mamma och pappa, men just inga fler. En varm famn att omslutas av betydde trygghet och kärlek, om än den inte kläddes i ord. Vuxna kramades förstås också, men relativt sällan i offentligheten. Ömhetsbevis var privata, fast naturligtvis väldigt värdefulla. Det har […]

Aina Bergvall

Annons

Annons

Det har börjat tidigt, väldigt tidigt. Kramandet.

När jag var barn kramade man mamma och pappa, men just inga fler. En varm famn att omslutas av betydde trygghet och kärlek, om än den inte kläddes i ord. Vuxna kramades förstås också, men relativt sällan i offentligheten. Ömhetsbevis var privata, fast naturligtvis väldigt värdefulla.

Det har hänt mycket med de mellanmänskliga relationernas fysiska yttringar sedan dess. Vi blev beresta, vi såg hur kindpussarna flög i luften i Sydeuropa, vi upptäckte händer som inte alls nöjde sig med att bli skakade utan ville få omsluta en hel kropp, nästan. Och vi ”lärde” oss, tog efter, anpassade hälsningsritualerna i vår egen kultur så att de förmodligen kunde uppfattas som modernare, internationellt gångbara. Vem vill vara motsträvig, verka gammaldags, vägra lite vänlig värme?

På dagis kände jag stark motvilja mot att barnen i princip beordrades att pussa personalen, trots att det ständigt dök upp nya ansikten som inhoppande vikarier. Ungarna hade inte, och skulle aldrig få, någon relation till dem. Så varför skulle de pussas?

Många gånger har jag i andra sammanhang bevittnat hur man uppmanat barn att dela ut de där kärleksbevisen till höger och vänster. Att de inte gjort det spontant har liksom inte räknats. Och vad var då den där påtvingade och pliktskyldiga kramen värd?

Men nu är det kanske dags att ta ett stort kliv tillbaka. Bort från kramandet. Ett elakt virus och den pandemi det orsakar framtvingar nya sätt att hälsa. Vi kramas och pussas inte längre, och det mesta tyder på att vi inte kommer att göra det igen, åtminstone inte på väldigt länge.

För min del är det den enda positiva effekt av den här krisen jag kan komma på. Har egentligen aldrig känt mig bekväm med alla dessa kramar, både när man ses och när man skiljs. Irriterats av hur glasögonen blivit kladdiga av den kramandes hud, känt pinsamheten när man satsat på ”fel” kind för den där pussen och därmed orsakat en föga stilfull näskrock. Känt en mycket oönskad närhet till personer jag inte har någon riktig relation till. En tom ritual utan såväl hjärta som hjärna. Ändå svår att undvika.

När vi återfår vår rörelsefrihet kan vi förhoppningsvis också alldeles själva bestämma vem vi vill krama och pussa, och varför och när vi vill göra det.

Då får de där gesterna av välvilja och kärlek tillbaka sin ursprungliga innebörd.

Aina Bergvall
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons