Så hedrades sjukvårdspersonalen under spanska sjukan

Helikoptrarna surrar ovanför skorstenen på väg till Akademiska sjukhuset.
Ljudet varslar om allvarlig sjukdom, om viruset som gör att jag sitter i karantän här i skogen.
Dessa dagar tänker jag ibland på min mor och far, som föddes när spanska sjukan grasserade som värst. Deras mödrar var båda 24 år, och dessa kvinnor klarade sig. Men många i samma ålder dog.

Jag hörde aldrig något om ”spanskan” när jag växte upp. Mamma nämnde aldrig sjukdomen, den som också var en pandemi. Inte farmor heller. Ändå fanns hon länge i mitt liv. Som om minnet ville utplåna och glömma detta hemska.

Jag söker i gamla tidningar, ser hur läget var i världen under ”spanskans” härjningar åren 1918-1920 och återvänder i nyhetstexterna också till mammas barndomstrakter i Jämtland.

Vad skrev man i tidningarna om den grymma, dödliga pandemin som i tre väldiga vågor svepte över världen? Rubrikerna är är inte stora, tidningarna är inte som i dag fyllda med ångestladdade rapporter om en apokalyptisk framtid. Första världskriget tar det mesta utrymmet.

Men man skriver, rätt undanskymt, att ”spanskan” nådde sin kulmen i oktober 1918, och så småningom får vi veta att den skördade mellan 50 och 100 miljoner liv i världen och närmare 40 000 i Sverige. Att dödligheten var störst bland dem som var mellan 20 och 40 år.

Nationalencyklopedin berättar att spanska sjukan kom till Europa med amerikanska trupptransporter och att den fick sitt namn för att Spanien var det land som först rapporterade om virusets härjningar.

Det mycket aggressiva viruset ledde ofta till lunginflammationer med svåra komplikationer, som det inte fanns bot för och som tog livet av dem som drabbades.

Då liksom nu kämpade sjukvården hårt för att rädda liv, och några dagar innan mamma föds i februari 1919 berättar Jämtlandsposten om en hedrad sjuksyster.

Sjuksystern Lola Dahlenius ber att genom pressen få framföra sitt tack till Frostviksborna för den gåva- ett dyrbart armbandsur av guld- hon fått mottaga. Syster Lola företog under hösten en mycket ansträngande vandring i fjällen för att se till de av spanska sjukan angripna.

Tidningen berättar också att Syster Lola fick mottaga en varm päls av körsnär G. Svedberg.
Samma dag som min mor kommer till världen skriver Jämtlandsposten om en annan sjuksyster. Spanska sjukan härjar i Laxviken, och ett femtontal personer ligger sjuka.

Tidningen skriver:
Hjälpkommitténs sjuksyster Nanny Rydén har av patienterna som tack för sitt arbete erhållit ett dyrbart armbandsur av guld.

Sjuksystrarnas idoga och riskfyllda arbete sågs och hedrades när ”spanskan” härjade. Men i coronans tid fick en sjuksköterska nyligen en parkeringsbot utanför Karolinska sjukhuset.

Hon hade då gjort ett 12-timmarspass och vårdat svårt sjuka patienter. Hade hon läst hur sjuksystrarna hedrades på ”spanskans” tid hade hon kanske undrat om en syrra var mer uppskattad förr.

När sjuksystrarna i Jämtland hedrades tycktes många tro att epidemin börjat ebba ut. Men i slutet av februari 1919 kommer nya, oroande rapporter. Inga stora artiklar, bara enspaltiga rubriker och korta texter.

Jämtlandsposten skriver den 25 februari:

Spanska sjukan, som ej på länge låtit höra av sig, synes åter taga ny fart i huvudstaden. På måndagen var antalet sjuka som transporterades till de olika sjukhusen ej mindre än 21.

En knapp månad senare skriver man:
De av sjukdomen föranledda ambulansutryckningarna uppgingo på tisdagen till ej mindre än 37 mot 14 på måndagen och ha härmed nått den högsta siffran sedan epidemien ansågs vara slut.

Jag läser och tycker mig se hur historien går igen.

Var det som hände då så obegripligt att mamma, pappa, mormor och farmor suddade ut berättelsen ur minnet? Var det så tungt att berättelsen grävdes ner, aldrig gick vidare till mig och mina jämnåriga?

Kanske förskräckte historien så pass mycket att vi inte vågade ta lärdom av den.