Så kändes det att fylla 70 och fösas in i förorten till dödsskuggans dal

Eller: ”I pandemins namn förvisad till sysslolöshetens reservat” Jag har nu fösts in i förorten till Dödsskuggans dal. Det är där alla vi 70 plussare nu tvångsplacerats. Detta är ett segregationens mästerverk. Här sitter vi på behörigt avstånd från varandra med skyddshandskar och ansiktsmasker. Det enda flytande som finns i överflöd är handsprit. Den enda […]

Jan Scherman

Annons

Annons

Eller: ”I pandemins namn förvisad till sysslolöshetens reservat”

Jag har nu fösts in i förorten till Dödsskuggans dal. Det är där alla vi 70 plussare nu tvångsplacerats. Detta är ett segregationens mästerverk. Här sitter vi på behörigt avstånd från varandra med skyddshandskar och ansiktsmasker. Det enda flytande som finns i överflöd är handsprit. Den enda 70 plussare som väl skulle komma på idén att dricka detta är väl Donald Trump. Han tycks ju gilla rengöringsmedel.  Vi andra håller förstås händerna rena med denna typ av sprit. Andas inte ens in ångorna.

Tjänstemännen på Folkhälsomyndigheten med stadsepedemiologen Anders Tegnell har sålunda bestämt att vi alla, på fel sida om detta åldersstreck, är riskgrupp. Vi sitter i rekommenderad karantän, som det heter. Sverige är som vanligt fantastiskt. Det enda land där frivillighet betyder tvång, ett frivilligt tvång att välja det enda alternativ som erbjuds. Ungefär som enpartistater definierar demokrati – det finns ett val att göra, rösta på det enda tillåtna partiet.

Från reservatets instängda värld rusar tanken fritt iväg. Under Vietnamkriget för ett halvt sekel sedan skapade USA:s invasionsarmé något som kallades strategiska byar. Här fick ingen göra som den ville och alla skulle följa Pentagons order. Med dessa byar skulle kriget vinnas. Vi minns hur det gick. Ålders-förorten är som en stor ofrivillig strategisk by. Vi ska alla underkasta oss då detta sägs vara vägen framåt för att vinna corona-kriget.

Folkhälsomyndigheten har tagit över och stadsepedemiologen Anders Tegnell är som en rikskansler, utnämnd av medierna. Nu tappar han, enligt de senaste undersökningarna, i förtroende, men någon makt förlorar han inte. Regeringen gör som experterna säger. Det är numera mest på låtsas som de folkvalda fattar beslut. Börjar oppositionen trilskas så har regeringen drivit igenom en extraordinär snabblag med maktbefogenhet att lagstifta utan att passera riksdagen. De är sådana gräddfiler som ledare i Ungern, Polen med flera skaffat sig. Och då har vi förstås varnat för skadliga ingrepp i demokratin. Självkritik är inte vår bästa gren.

Utvärderingen av hur landets ansvariga skött krishantering ska göras i sådan takt att slutsatserna inte blir klara förrän två månader efter valet 2022. Man tager sig för pannan, med skyddshandskar på förstås, och vill inte tro att det är sant. Först ville statsminister Stefan Löfven överhuvudtaget inte ha en utvärdering alltmedan krisen pågick. Sedan ändrade han sig, och nu har han försinkat tillsättandet av en granskningskommission så länge att den inte kan bli klar i god tid innan vi ska gå till val nästa gång. Det heter att pandemin inte får göras till en politisk stridsfråga!? Det är ju bara i av oss kritiserade regimer som man undandrar väljarna möjligheter att i val belöna eller bestraffa sina företrädare genom att se till att väljarna inte får veta hur de folkvalda skött sig. Klockan fem över tolv och efter hård press från oppositionen ändrade sig regeringen och nu ska i alla fall vissa delar av utvärderingen vara klar före valet. Till exempel de många dödsfallen inom äldrevården. Självklarheter infinner sig numera först efter svåra födslovåndor.

Utsikten från förorten visar tydligt att vi i vårt välfärdssamhälle inte kan vaccinera tillräckligt många på en gång, vi kan inte heller ta fram skyddsutrustning i tillräcklig omfattning och alla skyller på alla för att det inte fungerar i vårt enligt ryktet så väloljade byråkratiska maskineri. När utrikesminister Ann Linde intervjuas i tysk tv fräser hon tillbaka och kritiserar reporterns frågor. Hon glider förstås på sanningen och säger att alla testas. Efteråt förklarar Linde att hon menade de som bor i Stockholm.

Emellanåt har statsministern talat till folket och då sagt att var och en själv måste ta ansvar.

Sålunda har vi 70 plussare lydigt marscherat iväg till den där isolerade förorten. Själv har jag levt på marginalen ända sedan coronan slog till. Klarat mig eftersom jag varit 60 plus. Men inte sedan häromdagen då jag klev ett steg närmare slutförvaringen i den mörka dalen.

Är detta något att uppröra sig över?

Kanske inte, och absolut inte för mig personligen. Just nu känner jag inte att passagen över strecket försämrat min hälsa i ett slag. Jag mår såsom jag mådde häromveckan då jag gick på krogen och åkte tunnelbana med väl tilltagen social distansering. Men i mer generella termer så finns det all anledning att bli upprörd. Det är som om ålderskategoriseringen tryckts in över oss likt en rykande och glödande lavaström. Fört oss tillbaka i tiden till ett samhälle där äldre avlägsnats från det aktiva och levande samhället.

I decennier har vårt land med sin svenska modell, som alla uttolkar olika, gjort vissa ansträngningar att inte stämpla alla äldre som passé. Det har väl gått så där. I riksdagen är de kraftfullt underrepresenterade. I den nya framgångsrika tech-bolagen som Klarna eller Spotify finns nästan inga äldre alls, och åldersstrecket flyttas ständigt neråt från 60 till 50 till 40. Även i den gemensamma sektorn med skola, vård och omsorg åker de äldre ut så fort de pensionerats.

Nåväl, ansträngningarna att bryta fördomar mot äldre? Några små mödosamma steg framåt har det trots allt blivit. Äldst i riksdagen är Barbro Westerholm, en lysande banérförare. Hon är 87 år. I det privata näringslivet finns en och annan manlig förebild av äldre datum och någon kvinna. Här återfinns 85-årige P G Gyllenhammar, eller varför inte Wallenbergarna där både Jacob, Marcus och Poker passerat 60 år. Och så Antonia Ax:son Johnson, som är en 70 plussare.

Det faktum att de äldre blir fler och att pensionerna tryter har tvingat fram en försynt rörelse i rätt riktning. Vi är fler som behöver jobba om pengarna ska räcka till. Det finns äldre erfarenhet som kan användas och som blir urstark i kombination med annan och yngre kunskap. Så självklart, så logiskt och så, som många andra visdomsfulla kulturer gjort i evigheter, men som vi sedan länge föraktfullt tittat ner på.

Vi var på rätt väg. Vi var på väg att bli individer, med individuella förutsättningar. Detta även om ålderstrappan sakta men säkert leder oss till Dödsskuggans dal.

Så kom coronan och det bestämdes i ett slag att vi alla är små beståndsdelar i ett excelark där människor delas in efter ålder. Utan något enda undantag. Därmed förpassades alla 70 plus till riskgrupp av högsta dignitet. Unga med underliggande sjukdomar klumpades inte ihop på detta sätt. Bara vi, inga andra. Därför har det inte blivit någon uppståndelse när vanliga äldre dött i corona.

Det följer riskgruppsmodellen och det påbjudna åldersstrecket. När anhopningar av äldre på äldreboenden drabbats har dock reaktionerna blivit häftiga. Här har äldre visserligen dött tidigare av influensor eller vinterkräksjukor. Men corona avslöjade djupa brister i systemet. Decennier av neddragningar, som de flesta partier varit med om att genomföra, visade sig vara skadliga – brist på utbildad och fast anställd personal, brist på skyddsutrustning och brist på skyddsregler. Orsak och verkan vill dock ingen riktigt tala klarspråk kring. Denna fråga ska förstås också utredas, och blir väl klar efter valet 2022. Alltmedan äldre fortsätter dö på äldreboenden. Sådan är kapitalismen…förlåt – den svenska modellen.

Annons

Annons

Tillbaka till excelarket. Yngre är per definition inte riskgrupp. Därför har det blivit feta rubriker och svarta löpsedlar när unga människor dött. T.ex, 21-årig spansk fotbollstränare. Han hade förvisso leukemi, men dog rubriksmässigt av corona. När 100-åring överlever coronan så blir det också förstasidor och löpsedlar då dessa urgamla enligt all statistisk logik borde avlidit.

Ur ordningssynpunkt är excelarket begripligt. Vi petas in i statiska fack. Siffror är lättare att hantera än individer. Men det är en utveckling som strider mot allt vi kämpat för under lång tid – kampen mot ålderismen. Nu är återgången till gamla dåliga tider fastslagen med corona-experternas hjälp. När risken per definition är större när man blir äldre så blir därmed också undantagen från regeln avförda från dagordningen. Jag förbehåller mig rätten som nybliven 70 plussare att ifrågasätta klokskapen i denna enkla matematiska nyordning. Vid senaste hälsotesten sa min läkare att jag fysiskt var minst 15 år yngre. Den utmärkelsen verkar nu mig vara fråntagen. Plats i korgen gamle man!

Covid-19 är ett hårt slag mot mängder av människor. Mest äldre, men också unga. Tyvärr har pandemin också blivit ett slag mot vårt samhälles goda föresatser bl.a kampen mot åldersföraktet. Pandemin har blivit ett grundskott mot demokratiska ideal, bl.a att det är de folkvalda som ytterst bestämmer och där beslut ska kunna följas och granskas i efterhand genom att allt beslutsunderlag är offentligt. Experter har tagit över mer och mer. Jag undrar i all enkelhet vad som hänt om detta virus varit målstyrt på unga människor, riskgrupp från 20 år till 45? Övertygad om att det hade blivit en snabb och total nedstängning av den modell som gjorts i våra grannländer och i en rad andra länder.

Total nedstängning är ju intressant då det tar likvärdig hänsyn till alla i befolkningen – här göres ingen skillnad på unga och gamla. Möjligt att denna arbetsmetod var lättare att tillämpa i Sydeuropeiska områden. I Italien, Spanien eller Frankrike finns ju fortfarande spår kvar av en samhällskultur som respekterar hög ålder och erfarenhet. Tanken var ju också att ge sjukvården en möjlighet att förbereda sig, förstärka sin kapacitet. Vi valde att smygstänga och sedan se efter om det skulle fungera, om lagom många behövde intensivvårdas och inte alltför många dog. I denna matematiska cynism fungerade det – mest äldre dog. Hade det varit bättre att göra som våra nordiska grannländer – att för alla åldersgruppers bästa stänga ner totalt och sedan öppna försiktigt?

Frågan verkar vara tabulagd. Endast Sverige svenska modeller har och alla andra system är ju reflexmässigt sämre. Jag tänker inte tycka något här om vår väg att bekämpa coronan eller andras metoder – inget annat än att den svenska krigföringen mot coronan återinfört ålderismens alla negativa inslag – vi är ett oförmöget och svagt kollektiv som tillhör den mest extrema riskgruppen. Och då gör vi väl det framåt också när nya influensor, vinterkräksjukor och nya corona-virus dyker upp. Högrisk alltså att karantänen med sin särskilda förort kommit för att stanna. Ambitionen att sätta individen i första rummet har ersatts av ett expertstyrt excelark. Kampen mot ålderismen har fått sig en rejäl knäck.

Vi 70 plussare ska stängas in i förorten till Dödsskuggans dal. Vi hör hemma i ett passiviserat reservat. Vem kunde tro det för ett år sedan då man bara var 69 år? Då var det plus i kanten att vara en pigg gamling. Men det var då. Nu är det annorlunda. Idag spelar det ingen roll – gammal är bara gammal.

Jan Scherman
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons