Så måste äldreomsorgen förändras

ÖREBRO 20180502

Lena Adelsohn Liljeroth

Annons

Annons

I mitten av 1970-talet flyttade jag hemifrån och började plugga på universitetet. För att dryga ut studiemedlen jobbade jag extra på helger – ibland även i veckorna – i långvården och hemtjänsten. För en student med liten kassa gav de extra pengarna framför allt möjlighet att resa utomlands på lovet och ibland äta gott på krogen.

Men – någon introduktion i jobbet var det inte tal om, trots att de jag skulle hjälpa var både gamla och sjuka. Jag instruerades att tvätta händerna, givetvis, men att som 20-åring på sjukhuset möta en äldre människas ångest, eller veta hur vi skulle kunna locka fram leenden och fina minnen, fick vi inte någon vägledning. En stencil med praktiska punkter, det var allt.

I den kommunala hemtjänsten var det om möjligt ännu värre. Där betonade chefen att jag INTE behövde tvätta fönster och INTE skaka mattor. Jag var ung och stark och hade utan problem fixat även det, men omsorgen om personalen verkade nästan viktigare än de äldres behov. Så tro inte att det ofta var bättre förr.

Men jag minns med ömhet det äldre paret som alltid manade mig att skynda på med städning och enkel matlagning, så att vi skulle hinna ”dricka kaffe och språkas lite”.

När vi nu alla, verkligen alla, försöker förstå vad som händer i coronans spår har äldrevården hamnat i debattens centrum. Det är de äldre-äldre som dör, utan att få ha sina anhöriga i närheten. Det är fasansfullt. Det pekas finger och beskyllningarna haglar. Från vänsterhåll hävdar debattörer att konkurrensutsättningen och privata äldreboenden ligger bakom smittspridningen. Från högerhåll att vi borde gjort som våra grannar i Europa, släckt landet.

Vi uppmanas att hålla distans för att inte belasta sjukvården, och personalen på intensivvården hyllas välförtjänt. Men alla de som arbetar inom äldreomsorg och hemtjänst får inte samma uppmuntran och tack. De har låg status och ses inte sällan som paria.

Det sägs att den som får plats på ett äldreboende, ofta efter lång kötid, i genomsnitt bara lever nio månader till. Jag vet att många äldreboenden har god omsorg, månar om en vacker miljö och serverar god mat. Men det gäller sannerligen inte alla. Kommunerna håller därtill sina biståndsbedömare i strama tyglar, en plats inom äldrevård är dyr så det blir billigare om de gamla bor hemma och får hjälp av hemtjänsten. Även om de inte vill bo kvar eller skulle behöva mer tillsyn och sällskap.

Att få ett jobb i hemtjänsten verkar däremot vara lika lätt nu, som för drygt 40 år sedan. Skillnaden är att många idag knappt talar svenska. Då blir det svårt att förstå instruktioner och att kommunicera med de gamla.

Jag bestämmer mig för att ringa Claes Dinkelspiel, grundare av Silviahemmet som utbildar vårdpersonal i demensvård, och själv ledamot i styrelsen. Drottningen är ordförande. Vad ser han för möjligheter?

– Runt 2/3 av de äldre som dör i corona i Sverige är dementa och personer födda utanför Europa är också starkt överrepresenterade bland de döda, konstaterar han.

Silvia-hemmet har under sina 25 år utbildat tusentals undersköterskor, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och läkare, liksom anhöriga, i praktisk demensvård. Claes Dinkelspiel ser ett starkt behov av ett modernt lärlingssystem för dem som nyrekryteras till arbeten inom hemtjänst och äldreboenden.

– Nu måste vi lära av våra misstag, det som skett under coronan har inneburit ohyggliga kostnader i både liv och pengar.

– Alla som arbetar inom vård och äldreomsorg måste ha en utbildning, fortsätter han. För att yrket ska bli attraktivt måste kompetensen öka och personalen lära sig svenska, annars går det inte. Och för att ta hand om dem som lider av demens krävs speciell kompetens.

En sådan utbildning kan mycket väl ske digitalt och inledningsvis på olika språk. Då når vi dem som kan ta till sig teoretisk kunskap, som har viljan att lära och som kan hantera datorer. Men nästa punkt blir att lära sig svenska språket för att kunna kommunicera med varandra – och med de äldre.

Claes Dinkelspiel konstaterar i slutet av vårt samtal att ”det här är egentligen väldigt enkelt, det är ingen science fiction.”

– Det är hög tid att utvärdera, vad gjorde vi rätt, vad blev fel? Låt oss sätta upp ett mål, inom fem år ska vi ha världens bästa demensvård.

Förhoppningen blir hängande i luften. För vem vill kröna sin levnads bana förvirrad, inlåst i ostädade lokaler och med tråkig mat… Anta utmaningen!

Lena Adelsohn Liljeroth
Kontakta mig
Gillade du artikeln? Dela den med dina vänner.

Annons