News55

Så minns jag det omtumlande inhoppet i Norénpjäs

Artikelbild
Aina Bergvall
Aina Bergvall
Uppdaterad: 09 apr. 2024Publicerad: 27 jan. 2021

Jag har skrutit om det förr, men upprepar det gärna: på mitt cv kan jag bland diverse annat också sätta "Norén-skådespelerska".

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Det är alldeles sant. Rollen jag fick var en som kändes rätt enkel, för jag skulle spela journalist. 

Det var förstås en ren tillfällighet att jag fick göra ett inhopp i skådespelarbranschen. Den omsusade Lars Norén hade skrivit manus till och skulle själv regissera “Ett sorts Hades” i en tv-uppsättning (1996). Han sa till produktionsledningen att han behövde tips på en kvinnlig reporter, och fick mitt namn. 

När man sedan ringde och erbjöd mig jobbet trodde jag att de ringt fel, eftersom jag hade en kollega med samma efternamn som var en veritabel skönhet. Men nej, det var faktiskt inte henne han ville ha, han hade bestämt sig för mig!

Det handlade om seriemördare. Den våldsman jag skulle intervjua spelades av Peter Stormare. Jag glömmer aldrig namnet på en riktigt berömd massmördare, ett namn som Stormare i en jättelång monolog återkom till. Tjikatilo hette ryssen som dömdes för att på andra halvan av 1900-talet ha dödat 52 kvinnor. 

En hel dag satt jag på repetitioner med Stormare och en Peter till, Andersson. De nötte sina texter. Jag tittade och lyssnade, lite tagen av ordmängden framför allt Stormare skulle memorera. Men till mig fanns inget skrivet.

— Säg som du skulle säga i en intervju, sa Lars Norén.

— Du vet ju hur man ställer några frågor, eller hur?

Jo, det visste jag väl. Jag skulle dessutom ha mina privata kläder, se “normal” ut.

ANNONS

Så blev det dags för inspelning. Man höll till i Filmhuset på Gärdet. Jag kom på utsatt tid och visades till en loge. MIN loge! Namnskylt på dörren till ett stort och ljust rum med säng, toalettbord och diverse andra möbler, som jag inte hann pröva.

Sminket nästa. Till saken hör att i den här pjäsen var nästan alla sjuka på ett eller annat sätt, men jag skulle föreställa helt frisk och tilläts därför ha lite färg i ansiktet. Sminkösen var noggrann, jag tyckte själv att jag blev rätt snygg. Fast det tog nog en halvtimme.

Strålkastarna tändes, kamerorna var på plats, så också Peter Stormare. Det blev min tur att kliva in i ljuset, men jag hann bara öppna munnen innan producenten ropade “Bryt!” Oj, hade jag redan gjort bort mig?

Nej det var inte mitt fel, det var (som så ofta) något med det tekniska. Nytt “var så god” från demonregissören och vi var i gång.

En tagning räckte. Själva inspelningen var över på en bråkdel av den tid det tagit mig i sminket. Lite snopet kändes det att så snart gå tillbaka till den där logen som jag inte hunnit njuta av, ta ytterkläderna och knalla ut genom dörrarna.

På vägen passerar jag några fikabord där delar av inspelningsgänget sitter. Peter Stormare har hällt upp en kaffe. När han får syn på mig ler han brett, vinkar “hej då” och ropar:

— Nu får du gå hem och programmera VHS:n!  

— Absolut, hojtade jag tillbaka.

ANNONS

Så småningom blev det dags för sändning. Jag bänkade mig, med viss bävan. Och spelade in, visst! Antagligen fanns jag inte längre med, hade förmodligen försvunnit i klippbordet. 

Men inte hade man redigerat bort tv-reportern som intervjuade mördaren! Jag var kvar! 

Sedan kom den absoluta höjdpunkten, och nu talar jag inte om pjäsens handling eller eventuella budskap. Jag menar sluttexterna. De berömda namnen rullade: Krister Henriksson. Marie Göranzon. Peter Stormare. Peter Andersson. Sten Ljunggren. Och så jag! I lika stora bokstäver! Det var faktiskt gåshudsläge!

Nästan tjugo år senare sprang jag ihop med Norén på flygplatsen i Visby. Vid det laget hade hans berömmelse växt genom rader av djärva och också ifrågasatta pjäser. Vi satt bredvid varandra, men innan jag slog mig ner presenterade jag mig som “en av dina skådespelerskor”. Han såg rätt förvånad ut, men plötsligt pekade han på mig och sa: — Hades! Reporter!

Sedan hade vi riktigt trevligt hela vägen till Bromma. Jag undrade lite försynt om han hade några nya roller i bakfickan åt mig, men då fnissade han och sa att han fick väl återkomma i så fall …

I hans omfångsrika dagböcker tror jag hur som helst inte att jag finns omnämnd, men dem har jag inte läst. Och nu när Lars Norén blivit ännu ett av den grymma pandemins offer är min väg till come back definitivt stängd. Men på mitt cv står det kvar: jag har faktiskt jobbat med en av svensk teaters verkligt stora.

Läs mer från News55 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt:
ANNONS