News55
Detta är en sponsrad artikel

Sanningen om en populär uppkastning

Artikelbild
Foto: National Oceanic and Atmospheric Administration
Anders Nylund
Anders Nylund
Uppdaterad: 10 juli 2015Publicerad: 10 juli 2015

Det började en sen kväll med en uppkastning. Ja, nu handlar det inte om okontrollerade fysiska reaktioner utan om någonting helt annat.

ANNONS
ANNONS

Mest läst i kategorin

Jag har otaliga gånger fått frågan ”hur kom det sig att du började kasta kritan?” Frågan handlar om varför en ärrad meteorolog, som på halvgamla dar, för 15 år sedan, börjat jobba med tv-mediet, plötsligt en kväll i en spontan rörelse jonglerade med fjärrkontrollen, den manick som används för att visa en ny karta eller bild i våra väderpresentationer. Själv tänker jag alltid en motfråga: vad är det som får frågeställaren att koppla det till just en krita? Är det kanske minnen av en torr magister för länge sedan, framför svarta tavlan med kritan i handen?

Det är cirka 60 år sedan väder började presenteras regelbundet i svensk tv. Då, innan datorgrafik fanns, ritade meteorologen själv upp sin väderkarta, som var förtryckt på en pappersskärm och lite senare på en glasskärm.

Spritpennan var ett måste, då det mesta vädret var ritat i förväg – men för att markera aktualitet och närvaro, samt hålla tittaren på halster, fyllde meteorologen efter hand på med förväntade temperaturer och streckområden för regn. Nu är det ju så att spritpennor kan gnälla och gnissla om trycket mot underlaget är fel och det här var en tid när det ibland lät som det satt en mikrofon i spetsen på pennan.

En kollega från min tid på SMHI var i rutan från och med början av 60-talet och fick uppleva en mardröm på Johanneshovs Isstadion, sedermera Hovet. I samband med en hockeymatch mot Kanada storsatsade televisionen och tog det mesta av kameratekniken från nyhetsstudion till arenan för att göra en storslagen produktion, som skulle sätta ett avtryck med bildvinklar och intervjuer.

Nyheterna sändes sålunda därifrån, i en provisorisk studio, medan meteorologen skulle sända vädret i en periodpaus, stående på en läktaravsats med kartor på ett blädderblock på tre ben. Nu var det så att Hovet fick sitt tak först lite senare, till hockey-VM 1963, och just denna kväll drog ett regn in över huvudstaden. När så vädret sändes såg man hur meteorologens ljusa trenchcoat blev prickig och … jämmer och elände … det uppritade vädret började rinna som mascara. Att spritpennorna inte var vattenfasta hade ingen tänkt på.

Den tidiga epokens presentationer var skoningslösa mot de meteorologer som hade dålig handstil och ritförmåga. Kartorna kunde ibland faktiskt se rätt anskrämliga ut. Därför lät redaktionen grafiker i dialog med meteorologen ta hand om uppritandet av väderkartorna.

Men, skulle meteorologen plötsligt tomhänt presentera vädret? Nä, det var otänkbart och därför kom pekpinnen till heders. Med eleganta handledsrörelser kunde meteorologen snabbt flytta tittarens uppmärksamhet från det isländska lågtrycket till värmen i Medelhavet.

När vi är framme i slutet av 60-talet med Vietnamkrig, kårhusockupationer, Båstadkravaller och tusenden andra revolter mot överhet och pålagor, kände mediefolket dock att det var närmast murket att vädrets folk skulle vifta med pekpinnar med tanke på vad de symboliserade.

ANNONS

Därför lades pinnen undan och äntligen fick meteorologen en chans att dramaturgiskt utveckla sin presentation genom att med ett finger eller hel handflata markera intressant väder. Men det gillades inte på andra sidan tv-rutan. Många insändare beklagade det ”hafsiga beteendet” och till tv-huset kom postsäckar med pekpinnar som meteorologen skulle återta.

Jag vill minnas att kompromissen blev att man istället började använda en elegant dirigentstav. Kanske ett sätt att visa vem som anförde den tidens väderservice mot vår nation.

Idag när jag presenterar vädret ser jag återstående tid i kameran och kan också få den via en öronsnäcka. Mina forntida kolleger hade inte sådant stöd. Istället hukade en studioman utanför bild och drog meteorologen i byxbenet.

Kanske väljer jag idag att hurtigt avrunda med ”Ha en fortsatt trevlig kväll”. En gång i tiden var det ett fullständigt otänkbart yttrande. Om inte annat kunde man slå ned på hur vi kunde veta att tittaren dittills haft en trevlig kväll. Nä, det fanns bara en avrundning och det var ett ”God afton” samtidigt med en stilla avmätt bugning.

Likt handstilen var det här ett problem för vissa meteorologer som gärna sade sitt ”God afton”, men i en ryckig rörelse som påminde om en hostning.

Nu fanns bland meteorologerna en lugn och balanserad kollega, lite av kvinnornas favorit, som ansågs som ett föredöme i konsten att buga med finess. Han fick därför uppgiften att träna övriga ”ryckiga kollegor” i rutan. Bakom stängda dörrar i SMHI:s lokaler på Fridhemsgatan lär det därför ha förekommit bugningsövningar.

Jag läste för många år sedan om en amerikansk meteorolog som hette Bowman och som brukade avsluta sin presentation med att jonglera med spritpennan. Kanske stod han för inspirationen när jag började med mitt lilla hyss. För nu till svaret på frågan om mina kast.

Någon gång under våren år 2000 gjorde jag, inte en uppkastning, men väl ett uppkast med fjärren direkt efter min väderpresentation. Det är så att när man pratat färdigt så kan man ligga kvar i bild i en eller flera sekunder. Denna korta stund känns i den aktuella positionen som väldigt lång. Därför kände jag för att påverka avslutet genom att göra en knorr och gå ur bild. Sedan var mallen klar, och eftersom det här ingick i kneget som anställd så kan jag väl säga att jag har levt på krita ett bra tag.

ANNONS

Och låt oss avsluta med den obligatoriska följdfrågan ”hur många gånger har du tappat kritan?” Jodå, ett halvdussin fadäser handlar det om. En gång skulle jag ta den med näven ”overhead”, men det blev en smash med öppen hand varpå man kunde höra ett ”ploink” när kontrollen gick in i studioväggen. Scenen blev fulländad när jag reflexmässigt – och i bild – kutade efter fjärren. Kan tro att det gnäggades i folkhemmet då.

Anders Nylund är meteorolog på Nyhetsbolaget. 

ANNONS