Sorgen är äkta - även efter ett förlorat husdjur

Kommentaren var snabb, kort och koncis. Mottagaren såg helt förstörd ut. Ett älskat husdjur fanns inte mer. Saknaden kändes i hela kroppen, fast mest i hjärtat.

Vi som inte har någon fyrfota familjemedlem kanske inte riktigt vill ta in vidden av den där sorgen. Men att den är äkta kan ingen betvivla. Jag har sett den på nära håll.

Sitter på bussen en vanlig vardag. I sätena bakom mig finns två damer. De är inte bekanta sedan tidigare, det framgår tydligt. Aningen lomhörda är de också, åtminstone den ena, så jag behöver inte anstränga mig för att följa deras samtal.

– Jag är så ledsen. Så innerligt ledsen, säger hon som sitter närmast fönstret.
Något mer hörs, något som nog är en snyftning.

– Du förstår, min katt blev sjuk. Och nu är den borta. Jag känner mig helt ensam! Övergiven!

Hon suckar tungt. Hennes medpassagerare hummar medkännande. Får höra mer:

– Det var katten som lyssnade till allt jag sa. Katten som hälsade mig välkommen hem, strök sig mot mina ben. Han sov vid mina fötter. Han väckte mig med sin mjuka tass när det var dags att servera frukost i hans matskål. Vad ska jag nu ha den där skålen till? Och vem ska jag prata med? Vem håller mig sällskap framför tv:n?

När de bollat sorgen mellan sig ytterligare någon minut reser sig damen på gångplatsen och kliver av vid sin hållplats. Damen vid fönstret snyter sig och torkar bort en tår, en av många kan man förstå. Hon har ju ingen katt längre! Och därmed ingen att dela sitt liv, sina tankar med!

Det finns förstås de som hävdar att även om katter är trevliga, så är hundar trevligare. Olika är de förvisso. Men de starka banden mellan djur och människa är kanske ungefär likadana.

Jag tänker på Gustafs hund som försvann. Den hade varit borta i en vecka. Gustaf satt på trappan och ropade. Gick varv efter varv runt huset, kallade på sin kompis igen. Han kunde inte sova, gick upp mitt i natten: satt inte hunden vid dörren och väntade ändå? Nej.

Gustaf och hans hund hade levt tillsammans länge. Jagat ihop. Husse var vid det här laget i 80-årsåldern och hunden minst lika gammal i hundår räknat. Med stigande ålder hade Gustafs syn försämrats, till den grad att han nu bara såg skillnad på ljus och mörker. Det var inte längre han som gick ut med hunden. Det var hunden som gick ut med honom. Som såg till att han höll sig på vägkanten, som visste att släppa förbi en framrusande bil, som alltid hittade tillbaka hem.

Sökandet efter hunden fortsatte, vecka efter vecka. Snälla grannar ställde upp, gick skallgång i skogen, körde sakta längs smala bilvägar på spaning, frågade runt. Utan resultat.

– Han kan ha blivit skrämd och ligger och trycker under en gran, trodde Gustaf.

Men en hund klarar sig inte särskilt länge på egen hand. Gustaf vägrade inse att allt realistiskt hopp var ute. Ingen svarade på annonsen i lokaltidningen, ingen hade sett spår av hans vovve. Saknaden blev flera månader gammal, den gick inte över.

– Om vargen tagit honom skulle vi hitta pälsen, det har vi inte gjort så jag tror han lever, sa han, kanske mest för att trösta sig själv.

Till sist blev Gustaf tvungen att ge upp. En ny hund var inte att tänka på – hur skulle han kunna ta sig an en valp?

– Livet blir aldrig det samma, suckade han, som åtminstone hade velat få begrava sin bäste vän, hade velat veta vad som blivit hundens öde.

Var det bara ett djur?

Modern forskning visar gång på gång att närheten till ett husdjur är bra för hälsan, både den fysiska och den psykiska, och den positiva effekten gäller i högsta grad äldre personer.

Vi som saknar den där fyrfota kompisen kan avundas hussar och mattar när deras omsorger belönas med villkorslös kärlek.

Det är inte ”bara” ett djur. Vilket blir så tydligt när djuret inte längre finns.